Festliga utmaningar på jubileumsinvigning

På pappret är invigningen av festspelens 25-årsjubileum varken den mest stjärnspäckade eller publiktillvända som genomförts under årens lopp. Samma gamla länsorkester, samma vanliga Piteå-kör, och idel artister med mer eller mindre norrbottnisk och/eller festspels-anklnytning som de flesta musikälskare hört förut.

Men teorin stämmer inte med verkligheten. Som helhet betraktad är det här den mest minnesvärda av de många invigningskonserter jag har varit på under festspelens historia. Inte bara den lokala prägeln, utan också ett program som höll ihop hela vägen utan konstigheter, överraskade mig lika mycket som kvaliten på det som framfördes. Man kan säga att festspelen med framgång utmanade sin egen - och för övrigt även landshövdingens - devis om att musik är Norrbottens fjärde stora naturresurs vid sidan av malmen, skogen och vattenkraften.

Inledningen med en av Sveriges bästa slagverkare, Anders Åstrand från Stockholm som i många år verkat i länet (musikhögskolan), och Luleås domkyrkoorganist Markus Wargh, var kvällens största behållning enligt min bänkgranne som förkunnade detta redan efter fem minuter. Och då hade han inte ens hört dem spela klart. Musiken komponerades i stundens ingivelse, medan de utmanade varandra i improvisationer. Toner och takter nitades fast med ett gemnsamt driv som de lyckades behålla under alla variationer och tempon de kunde komma på. En rocksymfoni, ett framrusande tåg, en explosion, en stilla kontemplation, en enkel melodi, en kaskad av klanger - det liknade allt och inget jag hört förut.

Längre in i programmet visade det sig att det var mycket jag aldrig hört förut. Till exempel Lena Willemark som med sin fiol utmanade alla stråksektioner i Norrbottens Kammarorkester att agera spelmanslag i två polskor. För att inte tala om när vokalensemblen och orkestern utgjorde bakgrund åt hennes kulande, den säregna sångstil som fick bänkgrannen på min andra sida att utbrista att det var den bästa musik han hört på länge.

Inte heller kunde jag föreställa mig att Olle Perssons baryton passade så bra ihop med orkestern när hans sjöng visor på franska och svenska. En snygg version av The Everly Brothers "Let it be me" med Anna-Lotta Larsson och orkestern var också en överraskning, liksom pianisten Andreas Landegren som gjorde kören största möjliga rättvisa i "Tillägnan". I slutet kom också det som jag på förhand visste att jag aldrig hört förut, när de äkta makarna Lena Willemark och Olle Persson utmanade varandra på duett. Det var den enda riktigt publikfriande programpunkten.

Samtliga tycktes vara i bästa trim och de verkade ha roligt. Det hade publiken också och det är det som betyder mest för festspelens framtid.