Författaren och journalisten Mian Lodalen har vuxit upp med en pappa som hon beskriver som så ansvarslös, egoistisk och galen att hon varit arg och besviken på honom långt upp i vuxen ålder.
Felicia Feldt heter som gift Kreuger i efternamn. Hon har vuxit upp med en mamma som är känd för sina böcker om barnuppfostran, men som inte kunde ge sin egen dotter den trygghet och tillit hon behövde under uppväxten – vilket påverkat hela hennes vuxna liv.
Mian Lodalen och Felicia Feldt har skrivit böcker om dessa sina föräldrar och vittnade om vad skrivandet kan göra för självläkning och bearbetning. Båda tog också steget att offentliggöra vad de skrivit och berättade hur de resonerar kring det.
Skön hämnd
"Dårens dotter" (Bokförlaget Forum, 2008) är en delvis självbiografisk roman, vars utgivning Mian Lodalen beskrev som en skön hämnd – om än hon även tidigare offentligt pratat och skrivit om sin nästan osannolika uppväxt. Även om det allra värsta: En av pappans kompisar våldtog henne när hon var tolv år, vilket hon ser som en direkt följd av sin pappas agerande.
– Jag gick i terapi i tio år och ville inte ha något alls med pappa att göra. Men huvudpersonen i boken råkar ut för ett liknande övergrepp som jag själv blev utsatt för och att skriva boken var som att ställa ifrån mig en ryggsäck av pappailska. Jag skrev mig in i försoning, sa Mian Lodalen och påpekade att hon tycker det är skillnad på förlåtelse och försoning:
– Det är lättare att förlåta än att försonas, för försoning är något djupare som tar längre tid att uppnå.
Utfrysning
Den självbiografiska "Felicia försvann" (Weyler förlag, 2012) tog Felicia Feldt fem år att skriva. När hon började hade hon för länge sedan avslutat relationen med sin mamma Anna Wahlgren som av många, inklusive sig själv, ansetts vara en av världens ledande specialister på barnuppfostran, föräldraskap och spädbarnsvård.
Felicia Feldt berättade att hon var rädd för sin mamma och läste högt ur sin bok om hur hon utsatte henne för psykisk misshandel medan hon höll på att avsluta "Barnaboken". Alkoholen var också ständigt närvarande.
– Jag har läst din bok flera gånger och första gången tappade jag andan av alla fysiska, mentala och sexuella övergrepp du berättar om. Vilketvar värst? frågade Mian Lodalen.
– Barnet värderade inte, men det svåraste att växa ifrån var flockideologin. Om man var disciplinerad, glad och lydig var allt bra, men om man betedde sig fel blev man utfryst av alla.
– Mamma förbjöd syskonen att prata med en och man fick äta ensam. Jag visste hur jag skulle bete mig, men inte vem jag var och jag hade inget nätverk eftersom vi flyttade så ofta. Under mina första 18 år bodde vi på 19 adresser, svarade Felicia Feldt.
Ingen försoning
Hon sa också att hon inte tagit med allt hemskt som hände och att hon även försökt få med det ljusa och varma, för att få en balans i boken.
– Jag var inte hämndlysten när jag skrev, men många minnen väckte mycket ilska. Jag valde att offentliggöra mina minnen för att det saknades en annan röst i det offentliga rum som mamma tagit i besittning. Där fanns framför allt inga barnröster och jag ville bryta den konspiratoriska tystnaden.
– Samma händelser som jag berättar om i min bok har mamma berättat om i sina, men vi har olika perspektiv.
Mian Lodalen undrade varför Felicia Feldt inte vill försonas med sin mamma och fick till svar att hon ville en tid, men insåg att hon inte kunde på grund av mammans fortsatta beteende. En dramatisk insikt:
– Alla röster talade för försoning, men det saknades en röst som sa att det kanske inte går. Att komma framtill det kändes som en lättnad – nu har jag prövat allt och kan lägga ifrån mig minnesbilderna. Det kändes som en framåtrörelse, en frihet. Fantastiskt skönt.