Färgsprakande romanssånger
Konsert: Lena Moen, sopran; Maria Forsström, alt och Matti Hirvonen, pianoPlats: Aulan, Piteå Musikhögskola, fredag kvällProgram: Romanssånger och opera, bland annat Mahler, Puccini och Strauss Publik: 25 personerLängd: 1 timme och 15 minuterEromanssånger
Musikhögskolan har en lång tradition med mästarkurser av hög kvalitet och sen några år har man även kunnat läsa året-runt-varianter. Det är en sådan, med sångpedagogen Dorothy Irving och pianisten Matti Hirvonen, som de båda sångerskorna gått och som man med den här konserten nu har slutredovisat. Lena är sopran, grundutbildad i Trondheim och verksam som kyrkomusiker med Frösön som bas. Maria, som är alt och till vardags finns i Göteborg, är också hon kyrkomusiker. Gemensamt för de båda är också de kraftfulla och samtidigt behagliga rösterna med en artikulation som håller väldigt hög klass. Texterna på originalspråk är ju centrala när det gäller romanssång och jag får väl tacka min smått sadistiska högstadielärare för att tyskakunskaperna fortfarande håller måttet.
Det blir nämligen mycket tyskt, i form av Liszts tonsättning av Heinrich Heines "Die Lorelei", ett par sånger ur Mahlers "Des Knaben Wunderhorn" och "Welche Labung für die Sinne" ur Haydns "Årstiderna". Strauss "Vier letzte lieder", komponerade året innan han dog, är betraktelser kring livets slut med en stilla acceptans av att döden snart är nära. Strauss själv hann aldrig höra sångerna framföras men jag är säker på att han skulle uppskattat Lena Moen och Matti Hirvonens känsliga tolkning. Väldigt tydligt blir det här att pianot inte i första hand ackompanjerar sången utan att det handlar om en duo där pianisten lika mycket illustrerar och lyfter fram texten. Kvällens största applåd går dock välförtjänt till Maria Forsström som i festklänning sjunger tre stycken på italienska ur Vivaldi-operan "Orlando furioso" och visar varför konsertens titel talar om fyrverkerier. Det är ett framförande laddat med mycket krut, helt enkelt.
Ett förklaring till att romanssång av många inte ses som överdrivet spännande kan säkert vara att det mest centrala, nämligen texterna, riskerar att inte nå fram på grund av bristande språkkunskaper. En annan att det är lätt hänt att sångarna hamnar stillastående vid flygeln för att leverera sång efter sång. Men Dorothy Irving, som jobbar mycket med den musikaliska kommunikationen och gestaltningen, verkar ha gjort ett gott jobb med Moen och Forsström i det avseendet. Varierat och inlevelsefullt är det och uttråkad är det sista jag är. Det här är två sångerskor som förtjänar en större publik.
Så jobbar vi med nyheter