Fantasi och fakta från Västerbotten

En berättare med hängivna lyssnare och läsare inledde kulturföreningen Ordmåns höstprogram i går. Anita Salomonsson, född 1935 i det litterära drivhuset Hjoggböle söder om Skellefteå, debuterade som författare sent i livet men har hunnit ge ut tio mycket positivt emottagna böcker sedan 1994.

Anita Salomonsson debuterade som författare vid 59 års ålder. Hon är sedan några år hedersdoktor vid Umeå universitets humanistiska fakultet och i år har hon fått ett stipendium av Svenska akademien, ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse.

Anita Salomonsson debuterade som författare vid 59 års ålder. Hon är sedan några år hedersdoktor vid Umeå universitets humanistiska fakultet och i år har hon fått ett stipendium av Svenska akademien, ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse.

Foto: Robert Lundberg

PITEÅ2010-09-21 06:00
Kvinnor, barn och livsvillkoren i Västerbotten är återkommande teman i Anita Salomonssons författarskap. Hon började med att skriva om sina första år i livet, fortsatte med morföräldrarna och sedan med personligheter och händelser hon hört talas om, samt skildringar som anknyter till hennes yrkesliv som socialsekreterare. Den ena berättelsen har lett till den andra.
- En tredjedel av mina böcker är fakta, en tredjedel sådant jag forskat fram och en tredjedel är min fantasi, kittet som håller ihop berättelsen. Intuition och inlevelse är mina största tillgångar, sa Anita Salomonsson som skriver dialogen som folk i de västerbottniska byarna pratar - på dialekt.
Tidsresa
Hon uppehöll sig mest vid sin senaste roman "Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk" (Norstedts), om den sköna Margareta Johansdotter från Åsen i Villvattnet som 1804 blev dömd för medverkan till dråp på sin man och avtjänade 20 års fängelse på Långholmen i Stockholm.
- Bara att läsa 135 sidor domsrättsprotokoll skrivna med snirklig handstil tog ett år. Jag intervjuade poliser och efterlevande, läste gamla hembygdsböcker och böcker om nybyggare och till slut tyckte jag att jag kom Margareta väldigt nära. Jag kunde känna hur hon andades mig i nacken och jag lärde mig att känna och tänka som hon, sa Anita Salomonsson.
Hon förklarade att för att få redskap att skriva om något som hänt 200 år tillbaka i tiden, tänkte hon oavbrutet på dem hon skrev om.
- Jag frågade mig hur Margareta skulle ha gjort och vilken utrustning hon hade, medan jag städade och bakade bullar till exempel. Först var jag lite tudelad, sedan grep mig det urkvinnliga. Båda manspersonerna började jag också känna mer och mer med, de påminner om min pappa.
Anita Salomonsson har en helt egen språkdräkt och ett sätt att behandla metaforer som tilltalar både kritiker och andra läsare, men inte alltid förlaget.
Inte så självsäker
- Jag är inte så självsäker i mitt skrivande, men även om de på förlaget säger emot mig ger jag mig inte. Det kan ta tre år för mig att skriva en bok, för jag silar fram det väsentliga. En del böcker har jag skrivit om flera gånger.
- Jag kan inte förklara hur jag vet om texten inte är bra, men om man inte har känslan att den är bra är det bara att börja om, konstaterade Anita Salomonsson.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!