Journalisten Elisabeth Åsbrink är anställd på Sveriges television där hon för närvarande arbetar med samhällsprogrammet "Uppdrag granskning". Eller snarare borde.
- Just nu är jag ute och pratar om boken så mycket att jag knappt hinner arbeta. Jag har blivit intervjuad ett oräkneligt antal gånger och den vanligaste fråga jag får är hur det kom sig att jag skrev den,
inledde hon.
Sedan levererade hon ett svar som fick de många som samlats på Krokodil att uppmärksamt lyssna på varje ord. "Och i Wienerwald står träden kvar" handlar om ett ensamkommande flyktingbarn, Otto. Han var 13 år när han anlände från Wien till Trelleborg i februari 1939 tillsammans med 62 andra barn, som hos de svenska myndigheterna gick under beteckningen "kristna icke-arier".
Sorgligt epicentrum
De hade alltså judisk bakgrund och deras föräldrar hade tvingats lova svenska myndigheter att de inte skulle söka sig till Sverige. Otto hade inga syskon och hans familj överlevde inte kriget, själv avled han 2005. Då efterlämnade han 500 brev som hans föräldrar, två mostrar och en mosters man skrivit - ett brev för varje dag till sin pojke i Sverige.
Elisabeth Åsbrinks bok bygger på denna brevsamling, som Ottos dotter Eva Ullman från Småland överlämnat till henne.
- De var sorterade och låg i kronologisk ordning. Otto läste dem bara en gång, sedan hade varken han eller någon annan läst dem. Men i familjen hade alla alltid känt av breven, de är ett epicentrum av sorg, sa Elisabeth Åsbrink.
Föräldrasmärta
Hon berättade hur hon gått tillväga för att ta reda på mer om det som inte stod skrivet, det som stod mellan raderna, och hon läste också högt ur sin bok, som är fullspäckad med lika delar inlevelsefull prosa och fakta.
- Först ville jag inte alls ha breven eftersom jag förstod att de skulle leda mig rätt in i Förintelsen.
- Men vid den här tiden bestämde sig min son för att han och jag skulle separera och det gjorde ont. Jag är helt emot barns frigörelse! sa Elisabeth Åsbrink.
Hon förklarade att det var denna föräldrasmärta som gjorde att hon trots motståndet började skriva.
- Jag tänkte att det jag kände ändå inte kunde vara något jämfört med den smärta Ottos föräldrar måste ha känt.
Hittade nyheter
I boken har hon bland annat dokumenterat vad Israelmissionen sysslade med, vilket visade sig vara en dittills obeskriven svensk historieskärva med många frågetecken. Något annat som hennes faktainsamlande ledde till, var att nya rön om Ingvar Kamprads nazistiska förflutna dokumenterades. Det blev en världsnyhet.
- Otto började arbeta som dräng på olika gårdar ett år efter ankomsten till Sverige. Han kom till Kamprads gods 1944 och Ingvar och Otto blev mycket nära vänner. De startade Ikea tillsammans och höll ihop i ett decennium, sa Elisabeth Åsbrink som intervjuade Ingvar Kamprad om Otto 2010.
- Då sa Ingvar Kamprad att fascistledaren Per Engdahl var en stor människa, "det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever", sa han. Så för mig är inte hans nazistsympatier någon övergående ungdomssynd, sa Elisabeth Åsbrink.