Ett nytt kulturhus till innerstaden

När vår familj flyttade upp till Piteå från Stockholm 1988 var vi oroliga för att vi skulle sakna Stockholm av två anledningar. Den ena att vi skulle sakna våra vänner alldeles för mycket, den andra att vi skulle dö på grund av brist på kulturutbud. Vi kom att trivas i Piteå men våra vänner saknar vi alltjämt. Däremot har vi absolut inte dött av någon "kulturdöd". Snabbt upptäckte vi att de stora gigantiska konserterna, de mest omtalade teaterpjäserna och de allra senaste filmerna var något som Piteå inte kunde erbjuda. Men lika snabbt upptäckte vi att Piteå hade en mångfald av små, spännande och annorlunda kulturupplevelser för oss.

Många gånger arrangerade och/eller producerade av lokala krafter. Dessutom, vilket var mycket viktigt för en småbarnsfamilj, var allt kulturutbud så lättillgängligt. Vi har nu bott i Piteå i 18 år och fortfarande har vi inte hunnit ta del av allt kulturutbud som finns. Trots att vi är stora kulturkonsumenter.

Detta ser jag som lite av Piteås dilemma. Att vi har så många ivriga kulturentreprenörer som önskar se oss som kulturproducenter i form av deltagande i kurser och utbildningar samt som konsumenter i rollen som publik. Men med 41 000 invånare räcker vi helt enkelt inte till. Piteå erbjuder som exempel i snitt tre musikarrangemang per dag året runt! Lägg till all dans, film, teater, bokläsning, konstskapande med mycket mera så ser man problemet.

I och för sig ett angenämt problem. Faran med detta kan vara att många eldsjälar som inte får tillräckligt med publik eller tillräckligt många deltagare ger upp.

Men erfarenheten visar att så inte är fallet. Visserligen har många ideella föreningar, exempelvis studieförbund, sina svackor. Men de kommer alltid igen. Samma sak gäller våra privata kulturentreprenörer. De skapar ett utbud som är imponerande och får dessutom för det mesta det hela att gå ihop ekonomiskt. Tillsammans är de ideella och privata kulturentreprenörerna både seglivade och produktiva. Och grundbulten i Piteås kulturliv.

Visst har stat, kommun och landsting stor betydelse. Visst behövs Musikhögskolan, Acusticum, Dans i Nord, kommunala dans- och musikskolan, biblioteken och konsthallen. Men de offentliga institutionerna kan aldrig bli annat än ett viktigt komplement till alla andra krafter i Piteå. Jag tror inte på kommun, stat eller landsting som arrangörer och producenter. Jag tror att deras roll är att ge de fria grupperna inom kulturen (ideella och privata) bra ekonomiska förutsättningar via ekonomiska bidrag och medarrangörsskap.

Och visst saknar Piteå fortfarande en hel del på kulturmenyn. Det jag allra mest saknar är nya friska kulturutbud. Betänk att det vi i dag gläder oss åt är från en lätt åldrande meny. Festspelen, PDOL, Musikhögskolans programverksamhet samt länsmusiken är alla till åren komna. Alla i behov av nya friska och orädda krafter. Vi behöver fler som vågar vara Krokodiler eller dansentreprenörer.

Den andra stora drömmen jag bär på är ett stadsbibliotek i centrum. Biblioteken har fått en helt ny roll. Biblioteket är inte längre bara en plats du går till för att låna en bok. I dag är biblioteket en viktig mötesplats. Att mötas öga mot öga eller via internet, via ett kulturprogram eller genom att ta del av någon viktig debattartikel i en tidning eller se på den senaste konstutställningen.

I framtiden är biblioteket en plats där samtalen ska flöda, där människor ska kunna möta kulturarbetare, där demokratin ska ha sitt främsta säte. En plats för spontana möten, lättillgänglig för alla. Då måste biblioteket finnas där människorna finns. Inte perifert, dit man bara går när man ska låna en bok. Även Piteå ska ha råd med ett kulturhus i innerstaden.