Ett mönster av rörelser till ny musikmix

I programpresentationen beskrivs denna dansföreställning som en samling kvinnligheter i ett suggestivt landskap mellan yttre och inre världar. De strävar efter att passa in eller utmärka sig, lagom och överdrivet, heter det. Efter att ha sett turnens inledning är jag med så långt som till det där sista.

Jag tycker inte att någonting i mixen kan beskrivas som vare sig lagom eller överdrivet, förutom att gestaltningen mera bygger på rörelsemönster än på dans. Det blir långtråkigt i längden, utan musiken och ljussättningen skulle jag inte ha lyckats uppbåda intresse i nästan en timme. Samtidigt får vissa sekvenser mig att gapa inför hur koreografen sätter sin prägel på dessa brottstycken och får ihop dem till en helhet. Dansarna däremot har inte, eller tillåts inte ha, några egna uttryck. Förutom det kollektiva i att vara nästan pantomimaktigt välrepeterade och samtidiga vill säga.

Inledningsvis liknar de skyltdockor, som reflekteras i varandra genom fönsterglasen längs en nedsläckt och regnblöt liten gata nattetid. Scenografin består av två lysrör som ändrar färg och ibland lyser så intensivt att publiken bländas, samt av tunna genomskinliga paneler som är tacksamma att ljussätta. Resten är svart golv och svart fond och allt passar lika bra till tunnelbana som till vilken arbetsplats som helst.

De sceniska uttrycken är hela tiden återhållsamma och det specialkomponerade musikstycket är uppbyggt på slagverk. Temat hålls samman av ljudeffekter med rytmik, om än en melodi kan skönjas i den del där en fiol och en flöjt lagts in. Det är en bit in i föreställningen, när två av dansarna avbryter vardagen med fest, iklädda var sitt genomskinligt plastsjok ovanpå likadana klänningar. En överraskande effektfull kostymering, som ger hopp om ett andrum i den förtvivlade instängdhet som beskrivs. Men även flärden är kletig och får människorna att fastna och byta skepnad från vackra till vanställda.

Sedan börjar allt om på något sätt och vid det laget känner jag igen "språket" så väl att jag undrar vad denna fortsättning är till för. Inget mer finns att säga känns det som, men kanske är det viktigt att få ihop till 50 minuter?

Musiken räddar mitt intresse, genom att understryka fulheten och schimärerna i tillvaron.

Och efter en stund till kan jag irritera mig på det där bländande vita ljuset igen. Sedan blir allt svart och jag tänker att om det är så här tillvaron verkligen ser ut vill inte jag vara med. Jag känner mig inte det minsta upplyft, bara deprimerad.

"Öde Mix" är en samproduktion mellan C.Tingskogs Dansaktioner och Dans i Nord. Föreställningen har spelats på Moderna Dansteatern i Stockholm och turnerar denna vecka i Norrbotten. Offentliga föreställningar ges i Haparanda och Luleå, samt skolföreställningar i Haparanda, Kalix och Gällivare.