Det är alltid lite extra pirrigt att åka till Norrbotten och spela.
Systrarna Bondesson har tillbringat många lov under uppväxten i Kalixtrakten där deras pappa har sina rötter. Gitarristen minns med värme de många loven på norrbottnisk mark och hur det var snö på marken när gardinen drogs upp efter nattlig tågfärd norrut.
Sunniva Bondesson är i dag bosatt i Tyskland medan storasyster Greta (banjo, trummor och sång) bor i England och mellansystern Stella (bas och sång) finns i Stockholm. Bandet ses främst när de turnerar och det funkar bra.
– Det blir intensivt. Vi är band, familj och bästa vänner. Vi gör allt ihop och pratar i stereo. Det kan bli för mycket. Det är skönt med egen domän när man kommer hem, säger hon på telefon medan bandet rullar mellan Öland och Stockholm.
Tidigare spelade de rockabilly (med pappa Janåke på trummor) i bandet Slaptones och därefter i många år som mer rootiga Baskery.
– För tio år sedan var det kämpigt med alla starka viljor. Vi är mycket mer dynamiska nu. Det blir inga smaskiga gräl längre. Vi har kramat ur vansinnet och uppskattar varandra.
Systrarna Bondesson har fått sina bluesrötter från sin pappa och popådran från sin mamma. Det är kanske inte så konstigt att Baskery låter som de låter och är svåra att beskriva på ett enkelt sätt.
– Man är barn av sin tid. Vi älskar retrosound, men är inget retroband. Det vrånga och vreda finns i instrumenten.
– Kvinnliga musiker är lite mer ”all over the place”. De nördar inte in sig.
Baskery har turnerat med Robbie Williams på stora arenor, som förband och som inslag i hans show.
– Det var häftigt att vara en del av det, att gå ut på scenen med Robbie och se honom vara nervös varje kväll när han skulle spela med oss. ”I love this, it’s my favourite part of the show”, sa han till oss.
Kväll efter kväll framförde han låten ”The road to Mandalay” tillsammans med sitt svenska förband. Han har kallat deras musik för ett ”beautiful noise”. Även superstjärnan Bruno mars har lovordat deras stämsång och Sunniva berättar att Baskery egentligen skulle ha åkt till Nashville för att vara kompband åt Deep Purple-sångaren Ian Gillan, men att det blev för komplicerat med logistiken.
Under några år bodde Baskery i USA, först i Nashville, sedan i Los Angeles, efter att skivjätten Warner skrivit kontrakt med dem.
– Att få bli upplockad av ett stort bolag och göra drömskivan är det häftigaste man får vara med om, säger Sunniva.
Sedan gick det utför, som hon uttrycker det. När bolaget gjorde sig av med 20 akter under utveckling åkte Baskery också ut och det skulle dröja lång tid och juridiskt gnissel innan de fick loss skivan och kunde släppa den på egen hand.
”Coyote and sirens”, som albumet heter, spelades in tillsammans med producenten Andrew Dawson (Kanye West, Rolling Stones med flera) och presenterar ett band som målar med större musikaliska penseldrag.
Bandet förlorade tid, men vann stärkta band.
– Allt vi gjorde i USA var värt det. Det var inga drömmar som blev krossade. Vi är realistiska. När folk sagt ”nästa år kommer ni att få vara med där och där” har vi sagt ”yeah, right”. Vi samlade erfarenheter och fick skivan med oss som plåster på såren.
Hon beskriver ett ”temperaturkänsligt” band som i brist på hits – så här långt – navigerar helt och hållet på känsla och hur låtarna funkar på spelningarna som bandet ser som sitt viktigaste element.
De är tre på scenen, men lyckas låta som betydligt fler, och får ofta ett väldigt positivt gensvar för sina gigs och sin energi. Sunniva konstaterar att bandet har en ”sensationseffekt”.
Trots rutin, meriter och sprakande framträdanden är det som om trion – som vore de mest logiska gästerna hos Jill på den där verandan – inte har nått ut i det allmänna medvetandet på hemmaplan.
– Branschen har alltid älskat oss och trott på oss, men media har aldrig riktigt omfamnat oss. Vi har varit ett avkroksband.
– Vi är ganska grymma musiker, men vi har inte känts så spännande för Svenssonpubliken. Det är svårt att sätta fingret på vad det beror på, men vi är inte ledsna.
– Kanske måste man ha en låt som går direkt till folks hjärtan. Det är så man når en bred publik. Allt handlar om tillfällen.
Om turnén med Robbie Williams var en ytterlighet som i extrema fall innebar poliseskorter till flygplatserna kan Baskery även berätta om gånger när de spelat nästan gratis på sportbarer och vänt på kronorna när de valt motell.
Att spela är det centrala, oavsett inramningen. Därför låter det rimligt när Sunniva Bondesson summerar bandets fokus just nu:
– Det är väldigt gött att vara på turné. Allt annat får vänta.