Ester Roxberg berättade lika utlämnande som i boken om vilka svårigheter hon ställts inför, sedan den förälder hon beskrev som sin ”konservativa, homofobiska, men samtidigt ödmjuka och känslosamma gubbpappa” avslöjade sitt livs hemlighet. Efter 60 år som man talade han om att han hela livet känt att han har en kvinnlig sida. Han ville klä sig som en kvinna och sminka sig.
– Då, för fyra år sedan, fanns inte transperson i världens vokabulär och pappa och jag kände inte till begreppen.
– Transvestit är en person som vill bejaka både sin manliga och kvinnliga sida och ibland klä sig som det motsatta könet. Transsexuell är någon som upplever sig vara född i fel kropp och vill leva helt som det motsatta könet. Pappa visste inte vad han var och levde länge i gränslandet, sa Ester Roxberg.
Klok väntan
I början var hon rädd att någon på hennes arbeteskulle få veta – som om det var ett brott hennes pappa begick.
– Jag var arg också, över att inte få vara normal längre. Men jag har aldrig varit arg på pappa, bara tacksam över att han väntade med att berätta tills vi syskon var vuxna och tills hans mamma gått bort.
– Att vara tonåring i en liten håla med en pappa som är transperson hade inte funkat, sa Ester Roxberg som är uppväxt utanför Växjö, i Rottne.
Hon sa också att hon hade svårt för att acceptera att föräldrar kan vara svaga. Sedan hon skrev boken om sin pappa har hennes kompisar vågat berätta om sina familjehemligheter och nu är hon säker på att alla familjer har hemligheter.
Svårt att förstå
Efter sin första reaktion upptäckte Ester Roxberg att folk verkligen ville förstå, men hon kunde inte förklara eftersom hon inte förstod själv:
– Man vet inte varför folk föds med den här känslan. Pappa förstod inte heller. Varför är det så svårt att acceptera det vi inte förstår?
Hon som alltid vänt sig till sin pappa med sina rädslor kunde inte göra det den här gången, eftersom de handlade om honom. Att vara transperson är inte accepterat i samhället, därför var hon orolig.
– Om vi levt i ett samhälle där man får vara den man är hade jag inte behövt skriva den här boken. Jag ville skydda honom. Pappa utsattes för näthat från konservativa kristna och det var svårt att lämna ut mina rädslor åt dem, men jag var tvungen, konstaterade Ester Roxberg.
Orden det svåraste
Sedan, när allt nytt normaliserats, visade det sig att orden är det som är svårast:
– Vi hamnade i nya situationer. Skulle jag fortsätta kalla pappa för pappa? Om jag till exempel ropar ”pappa” efter honom på en offentlig plats avslöjar jag ju Ann-Christine. Jag har fortfarande inte lärt mig språkbruket att använda orden ”pappa” och ”hon” samtidigt.
Ester Roxberg har också funderat på hur hennes pappa kan välja att vara kvinna och därmed underordnad mannen.
– Han vet inte vad det är att vara kvinna, men det vet jag. Fast han står med en fot kvar i den manliga världen där han levt så länge.
Hon har landat i insikten att livet är för kort för att levas bekvämt:
– Innan pappa berättade sin hemlighet flöt livet bekymmerslöst. Men jag har aldrig känt mig så levande som när jag måste ifrågasätta hela min världsbild. Både för mig och pappa fortsätter resan hela tiden.
Den vanligaste fråga Ester Roxberg brukar få, är om pappa Åke finns kvar.
– Självklart gör han det, han är fortfarande händig, en god lyssnare och bra på att laga mat. Men han har utvecklats som människa och blivit helare.
– Han bo kvar i Växjö och har starkt stöd, folk där värnar om honom. Små städer kan överraska!