eNY BOK

Efter att ha läst Niclas Janssons självutlämnande och nakna berättelse om sitt liv som missbrukare och kriminell är det lätt att känna sig nöjd med sitt eget liv. Han berättar om en stökig uppväxt med missbrukande föräldrar och andra vuxna som inte tog sitt ansvar för att bryta den olyckliga bana som Niclas redan som barn hade äntrat.

Det är också lätt att bli förbannad, förbannad på samhället, på skolan, på alla som kunde ha gjort något men, av olika anledningar, lät bli.

Rivet skinn är dock inte en bok skriven ur ett offers synvinkel. Niclas Jansson tar ansvar för sitt eget liv, ser sina misstag och dumheter i vitögat och försöker inte skylla i från sig.

Det som började med snatteri och "pojkstreck" slutade med bankrån, misshandel, amfetaminmissbruk och fängelsevistelser.

Fler än en gång under denna historia tänker jag - hur kan du vara så dum och naiv?

Författaren förklarar att osäkerheten gjorde att han sökte sig till fel kretsar och de svarta hålen i själen behövde fyllas med något - droger.

Boken är en inblick i en värld som förvånar mig. Under en stor del av Niclas Janssons liv av missbruk och kriminalitet verkar allt så vanligt ändå. Han jobbar och lever som vilken Svensson som helst, förutom att han drar någon lina kokain och säljer några gram hasch då och då.

Jag får också en annan tankeställare. De olyckliga själar som vi läser om i notisspalterna i dagstidningarna får helt plötsligt ansikten och blir människor. De är någons barn, någons älskade, någons mamma eller pappa.

Det här är en fortsättning eller snarare en eftertext på den bok som kom ut år 2000. Niclas Jansson lovade då dyrt och heligt att upphöra med sitt missbruk och kriminaliteten men suget efter amfetaminet blev för stort. Den här versionen lovar dock inte, bara hoppas. Niclas Jansson hoppas att inte halka dit igen.