När Maria Sveland börjat berätta om hur hennes bok kom till, uppstod så småningom en diskussion om både stort och smått. Bokens huvudperson Sara är bitter på den heterosexuella tvåsamheten trots att hon älskar sin man och han säger sig älska henne.
Teorin fungerar inte
Maria Sveland pratade engagerat om såväl konkreta vardagssituationer som diskning och dagislämning, samt om mer omfattande funderingar kring hur kvinnor och män framställs i medier och reklamsammanhang. Hon landade i slutsatsen att det rådande kvinnoförtrycket har sin förklaring i att kapitalismen och patriarkatet är beroende av varandra. Publiken tycktes hålla med. En av kvinnorna, äldre än henne själv, berättade hur hon med stor förvåning ser hur 25-30-åringar i dag slukar allt som marknadskrafterna vill att de ska konsumera.- Så kom också allt som vi i ungdomsrörelsen en gång lyckades få bort tillbaka - studentmössor, dyra studenfester med balklänningar, för att inte tala om könsindelade barnkläder. Fienden har så stor makt.
Fungerar inte
Maria Sveland konstaterade att Sverige har bra lagar om jämställdhet, men att teorin inte fungerar i praktiken.- Spahelger och inredningstips om smarta förvaringsutrymmen drar bort fokus från det som gör ont och behöver förändras. Faktum är ju att familjen bevisligen är en farlig plats för kvinnor och barn, men man behöver inte leva i ett våldsamt förhållande för att inse att det behövs en revolution mot lycko-hycklet. Jämställdheten är inte en privat fråga, utan en samhällspolitisk.
Smärtsamt
Själv fick hon sin mest smärtsamma erfarenhet i det äktenskap hon ingick som 23-åring, när hon blev med barn första gången.- Då märkte jag att vi inte alls var jämställda fast vi trodde det. Vi bråkade i månader och höll på att skilja oss, men bråken var konstruktiva. Visst kan jag vara en tråkig person som tjatar om vem som ska diska, men jag tycker att det lilla hör ihop med det stora. Det finns ett mönster.
- Vi ska inte godta annat än full jämställdhet, för vad det handlar om är ju att min tid är lika mycket värd som hans. Det är viktigt att vi pratar om såna här erfarenheter som många delar, annars kan det aldrig bli en förändring. De senaste 30 åren har vi ju stått och stampat på samma ställe.
Maria Sveland får mejl varje dag från folk som läst hennes bok, både kvinnor och män. Men männen som vill ha förändring brukar inte vara äldre än henne själv, hon ser en tydlig generationsgräns.
- De som mejlar brukar tacka mig för att jag visat att de inte är ensamma om att klandra sig själva för sin oförmåga att leva jämställt. Om männen verkligen älskar oss, som de säger, borde det vara i deras intresse att leva jämställt. Det måste gå att både älska någon och leva jämställt med den personen, annars vill inte jag vara med. Därför hade jag intentionen att göra ett hoppfullt slut i boken.
Angående dess titel förklarade Maria Sveland att hon ville återerövra de två ord som oftast används om kvinnor i förnedrande och förringande syfte.