En revy som bär iväg till oanade höjder

"Snygg scenografi", är min första tanke när jag väl anvisats en ledig plats bland de numrerade. "Bra introduktion" är min andra tanke, när hela gänget gör en fartigt samkörd entre. Under sång och dans till en levande miniorkester, som till min stora förtjusning stannar på scenen hela kvällen, framför alla en av revyns egna asbra låtar (text av Bo Olovzon) för att presentera sin smått geniala ide: En tv-kväll i Piteversion. Bönder börjar det med, ett återkommande ämne som tillsammans med en viss stol ger ett rosa skimmer åt kvällens röda tråd. Skämten är roliga och allt verkar mycket lovande, men sedan tar några transportsträckor vid där det går trögare och replikerna inte sitter riktigt där de ska. Den lägsta nivån på skämten är ändå aldrig outhärdlig och guldkornen är väl värda att vänta på, för de dyker upp med föredömliga mellanrum lika säkert som att den här tv:n inte har någon avstängningsknapp. Giftigheterna är tänkvärda, som den om att ingen inflyttad kommunmedborgare någonsin blir vald till årets Pitebo under Piteå dansar och ler. En av första aktens höjdpunkter är för övrigt när Sixten Renquist till dragspel, trummor och bas sjunger om att fastna i ett öltält under nämnda festival. En skön låt med text av Joakim Wallsten. Pitebos svartbygge, Piteå-Tidningens kommunbevakning och en kurs för kommunalråd nummer två, feminismen, sopspioner och sexspioner, svordomar, EU-kvoter och annat viktigt som produktpartyn hemma med mera, avhandlas under kvällens gång. Överlag tycker jag att andra "sändningen" är bättre än den första, som dock avslutades lika bra som den började med en artistkavalkad i toppklass. Parodierna på kändiseliten, med Carola, Michael Jackson, Per Gessle, Lena PH, Thomas Di Leva, Elvis, Nanne Grönvall och Anita Lindblom, håller genomgående så hög kvalite att stämningen är på topp när digitalboxen pajar och det blir paus. När den lagats blir det bara bättre och bättre, inte enbart på grund av agerandet utan också för att materialet håller hög standard. Jag noterar också med tillfredställelse att inga skämt hakas upp på dialekten, även om det talas både bondska och pitefint, med fler språkliga varianter. Till och med skämten med anspelningar på sex går hem hos mig den här gången. Det är så ovanligt att det knappt hänt i ett liknande sammanhang, för jag är extremt överkänslig mot plumpa gubb- och gumsjuka snaskigheter på detta tema. Plötsligt får jag känna mig normal ändå, trots att en av de längsta sketcherna enbart handlar om sex. "Dit e å´ bär" har regisserats av revygänget självt och tillsammans med koreografin har resultatet blivit en bra blandning av stort och smått, gammalt och nytt, lokalt och globalt, tradition och förnyelse, i ett godtagbart tempo. Ingen programpunkt känns malplacerad, variationsrikedomen till trots. Det jag skulle önska för ett ännu bättre helhetsintryck är att replikskiftena i scenens egen tv-soffa skärps till, för de fungerade åtminstone under premiärkvällen mer som fel kanal än som hjälp att hitta rätt. Gapskratt av den där högsta valören som sätter sig i magmusklerna, bjöd inte revyn på förrän som sista punkt före finalen. Staffan Bjerstedt har skrivit texten om flygkaptenen (Stefan Svensson) som kommer in till polisstationen i Piteå och frågar receptionisten (Siw Öhman) om någon lämnat in hans borttappade fordon. I denna stund är det underbart att vara Pitebo och när DC9:an återfunnits känns finalen helt rätt placerad i "tablån", för bättre än så här kan ett lokalt revynummer inte bli.