"I de färgblindas rike" är den träffande titeln på berättelsen om en ledargestalt som med stor framgång lyckas med att utveckla verksamheten i den fabrik hon ansvarar för inom en stor koncern.
Det gör hon genom att ta fasta på värden som snart sagt alla företag i Sverige säger sig värna om: att skapa engagemang och delaktighet hos alla, från fabriksarbetarna till närmaste sekreteraren. Naturligtvis går det åt skogen, eftersom de andra cheferna inom den stora koncernen inte vill se förändringsarbete av det slaget. Trots de förbättrade resultaten bevakar de hellre egna revir, livrädda för att mista sina förmåner och för den smuts som kan virvla upp.
Självupplevt
Bokens huvudperson blir därför mycket illa behandlad, trots att hon anställts just för att åstadkomma förändringar. Det värsta är att Ingrid Bahlenberg varit med om alltihop själv.
- Vi lever inga dramaturgiskt perfekta liv, men allt arbetsrelaterat i boken har hänt mig. Jag har dragit ihop händelser från tre olika företag till bara ett, för att berättelsen skulle flyta lättare.
- Tre gånger i mitt yrkesliv har jag försökt bedriva förändringsarbete med bred förankring.
- Bara en gång har jag kunnat gå hela vägen eftersom det inkräktar på de högsta chefernas kontrollbehov och identitet om att de kan allt, säger Ingrid Bahlenberg.
Vanligt men nedtystat
Någon bok som liknar den hon nu gett ut finns knappast utgiven på svenska. Den enda hon själv hört någon likna den vid är John Grishams roman "Firman" som också blivit film, därför att den tar upp liknande problematik.
- Händelserna i boken förekommer ofta i verkligheten, men folk är rädda om sin karriär och vågar inte rikta negativ kritik mot systemet. Jag har också varit tveksam till att göra det, för boken innebär att jag inte längre är aktuell för sådana jobb som jag har haft. Jag har tagit farväl av den världen, säger Ingrid Bahlenberg.
Hon har bland annat ingått i Kockums ledningsgrupp, varit en av Volvos högsta chefer, samt exportchef inom en stor koncern. I tre decennier har hon arbetat inom svenskt näringsliv med chefs- och vd-uppdrag. Nu är hon 56 år och står i begrepp att starta ett eget företag, som företagskonsult och som utbildningsinstruktör för hundförare och hundägare.
Ingrid Bahlenberg påpekar att många av dialogerna i boken är exakt återgivna, eftersom hon när saker och ting hände tänkte "Det här ska jag skriva en bok om". En förståelig reaktion med tanke på vad hon fått vara med om.
- Under perioder mejlväxlade jag med en kvinnlig kollega och återgav allt som sagts vid olika möten för att jag behövde stöd. Jag har sparat de mejlen och alla andra som rör händelseutvecklingen, säger Ingrid Bahlenberg.
Hennes prosa är lättläst om än vissa uttryck (till exempel starta upp istället för starta) tydligt är hämtade från ett ordförråd som författare eller journalister helst inte använder.
Men eftersom sådant språk hör hemma i den värld som skildras är det okej, enligt undertecknad som också uppskattar att hon inte använder dem alltför flitigt.
Sträckläsning
När jag berättar för Ingrid Bahlenberg att jag sträckläste boken - dels för att jag verkligen ville veta hur det skulle gå för huvudpersonen, dels för att jag förvånades över den höga igenkänningsfaktorn för mig som snarare identifierar mig med fabriksarbetarna än med cheferna - blir hon glad:
- De som hittills sagt att de inte kunde sluta läsa är bekanta till mig, och jag har tänkt att de kanske säger det bara för att vara snälla.
Ingrid Bahlenberg har haft lektören Ann Ljungberg som författarcoach.
- Eftersom ursprungsversionen innehöll mycket teknik fick jag skriva om alltihop. Men vissa uttryck ville jag ändå ha med, annars blir det ju konstigt, säger Ingrid Bahlenberg.
Tidigare har hon publicerat tekniska artiklar och handböcker för verkstadskoncernen Sandvik. När hon började skriva på sin roman 2008, försåg hon huvudpersonen med ett brinnande fritidsintresse så att fler än folk i chefspositioner skulle kunna känna igen sig.
- Själv föder jag upp schäfrar, men sammanhang som har med hundar att göra är för specialiserade för att alla ska kunna känna igen sig. Då fick det bli löpning.
I sin ungdom var Ingrid Bahlenberg framgångsrik friidrottare, en sport hon slutade utöva 1982 för att istället bli ungdomstränare.
- Sedan bytte jag ut det mot hundträning. Från Piteå flyttade jag 1976 när jag kom in på Tekniska högskolan i Luleå och från Norrbotten flyttade jag fyra år senare till Sandviken där jag fick anställning, sammanfattar hon.
Nu är hon 56 år och bor utanför Eskilstuna, men banden till Norrbotten finns kvar.
- Min pappa gick bort 1986 men min mamma lever och bor i Bergsviken. Mina bröder bor också i Norrbotten.
Fler böcker på gång
Ingrid Bahlenberg har planer på att skriva fler böcker, men de ska i så fall handla om något helt annat än vad debutromanen gör.
- I början var jag låst i skrivandet, för innehållet är lite känsligt för mig. Men jag ville skapa debatt och jag hade ett budskap och så vill jag att det ska vara med nästa bok också.
Ingrid Bahlenberg säger att det var mycket svårare än hon trodde att skriva en roman, men att det var roligt också.
- Jag gillar utmaningar, precis som huvudpersonen i min bok, och jag har några idéer på fler böcker, säger hon.