- Allt gick så fort, vi är chockade allihopa, säger hustrun Pet- ra Jonsson.
Lars-Erik Jonsson var bosatt i Göteborg med sin familj, sönerna är sex år respektive fem månader. Han växte upp i Öjebyn och var lantbrevbärare när han började sjunga som objekt (elev till en musikstuderande) på Framnäs folkhögskola.
Långvarig vänskap
Det ledde till att han sedan studerade sång med Margit Larsson som huvudlärare i sex år. Efter det kom han in på Operahögskolan i Stockholm vid första försöket och sedan fick han bra scenroller direkt.- Att han försvunnit är ett hårt slag. Vi förblev vänner och jag har förstås följt hans karriär på en del premiärer, säger Margit Larsson.
Lars-Erik Jonsson debuterade 1994 i Du Puys "Ungdom och dårskap" på Drottningholmsteatern. På Stockholmsoperan blev hans sista roll Karl X Gustaf vid nypremiären av Gefors opera "Christina". Bland de många rollerna på Göteborgsoperan märks bland andra Laca i "Jenufa". I Malmö har Lars-Erik Jonsson gestaltat Bacchus i "Ariadne på Naxos" och Canio i "Pajazzo". Han gästade frekvent europeiska operahus.
Gillade jobbet
Lars-Erik Jonsson gav uppskattade konserter varje gång han återvände till hembygden. Sista gången Margit Larsson hörde honom var i Öjeby kyrka under fjolårets marknad.- Allt som gäller Lars-Erik är positivt, för han var så lättsam att ha att göra med och mycket begåvad, säger Margit Larsson.
Hon minns att Lars-Erik Jonsson var en bra bit över 20 år när han började på Framnäs.
- Han tyckte det var roligt att vara brevbärare, kanske är det en förklaring till den sena starten, säger Margit Larsson.
En annan av Lars-Erik Jonssons lärare i Piteå var mezzosopranen Barbro Marklund (bilden) som sedan några år har en professortjänst i Oslo.
- Vi uppträdde också tillsammans senare. Det är en stor förlust för Pitebygden och för musikmiljön i hela Sverige, att en person med så mycket att tillföra både som sångare och människa gått bort, säger hon.
I likhet med Hans-Ola Ericsson, orgelprofessor vid Musikhögskolan i Piteå, sjöng Lars-Erik Jonsson gärna i körer. Under utbildningstiden sjöng han i Troendegruppen i fem år.
- Jag kände honom bara perifert, men vi sjöng båda i tenorstämman och det var en sann fröjd att höra honom. Själv var han ödmjuk, men jag tvivlade aldrig på att han skulle få ett internationellt genombrott.
I egenskap av konstnärlig ledare för Piteå kyrkoopera har Hans-Ola Ericsson upprepade gånger försökt kontraktera Lars-Erik Jonsson.
- Tyvärr var han alltid upptagen, men jag hade inte tänkt ge upp. Nu är det för sent och det känns som en enorm förlust att han sjungit färdigt. Sådana tenorer växer inte på träd.
Troendegruppens ledare Stig Sandlund engagerade Lars-Erik Jonsson som solist flera gånger sedan hans karriär tagit fart.
- Han fick omgivningen att känna sig värdefull och jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom. Dessutom sjöng han bättre och bättre för varje år som gick.
Pitebon Staffan Sandlund, baryton, (bilden) arbetade ihop en hel del med Lars-Erik Jonsson på Stockholmsoperan. Det sista gemensamma musikprogrammet blev förra sommarens turne med pianisten Lennart Jernestrand. Då gav trion konserter till "sångarfursten" Einar Ekbergs minne.
- Efter fjolårets operakväll på Storstrand fick vi många förfrågningar om en upprepning i sommar. Lars-Erik repeterade en stor Wagnerrroll i Riga, men ville ändå ta sig tid att komma hit, så vi planerade för det.
- Vi var nära vänner, det är svårt att förstå att han är borta.
Sopranen Marianne Hellgren Staykov, (bilden) även hon utflyttad Pitebo, instämmer i att Lars-Erik Jonsson hade positiv inverkan på andra.
- Sist vi jobbade ihop var 2004, i Christinaoperan. Vi var tre norrbottningar i uppsättningen, för Birgitta Svenden hade huvudrollen.
- Vi tre hade jätteroligt och det spreds en ovanligt bra stämning i hela ensemblen. Alla "kostymtanterna" föll direkt för Lars-Erik. Han var så rolig, charmig och god, han hade ett stort hjärta. Jag tänker mycket på hans familj.