En modig kvinnas rädsla

Fausta Marianovic bor i Umeå, dit hon kom med sina två söner efter flykten från inbördeskriget 1992. Hon arbetar som sjuksköterska och hennes första roman på svenska (Albert Bonniers förlag) handlar inte bara om vad hon själv gjorde när hennes familj splittrades i kriget, utan också om de insikter hon fått om hur krig fungerar och varför.
Hennes man Sven-Åke Boström var med under föresläsningen och ställde frågor till henne, "för annars slutar hon aldrig att prata" som han sa. Det fungerade bra och han frågade bland annat om en förklaring till varför kriget började, eftersom det än i dag är få svenskar som förstår det.
Vrede mot krigshetsarna
I likhet med sina landsmän förstod Fausta Marianovic det knappt själv medan det pågick. Så här i efterhand är hon fortfarande arg på dem som hetsade fram kriget och drog in unga pojkar i det, trots att hon själv till slut valde sida. Och inte bara det, hon tog värvning i armén eftersom hon inte såg någon annan utväg för att rädda sin son från fronten. Men hon understryker att det var av tvång.
- Min pappa var kroat och katolik, mamma serb och ortodox. Jag är född under den mest glödande kommunismen, när alla vände blickarna mot framtiden. För mig är barndomens tid fylld av vackra minnen, och alla människor var jämlikar under titoismen. Därför blev jag mycket förvånad när jag kom till Sverige och upptäckte att här lever kvinnor och män i två olika världar, sa Fausta Marianovic vars förra make, sönernas far, är muslim.
Fattiga och olyckliga
I boken beskriver Fausta Marianovic den historiska bakgrunden till det som hände efter Titos död. Under hans tid låg ett lock på allt som varit, men när han dog kastades landet in i en galopperande inflation och massarbetslöshet. Då började allt som legat under ytan att jäsa.
- Landet hamnade i en ekonomisk kris när mina barn var 15 och 17 år. I en sådan situation, när människor är fattiga och olyckliga, är det lätt för politiker att sprida paranoia. Minsta incident kan göra människor till fiender och vi kan bli hur aggressiva som helst när vi känner att någon kan skada våra barn. Då är det attack innan man själv blir attackerad som gäller.
En pistol blev lösningen
Fausta Marianovic förklarade att i ett läge när folket väntade på demokrati, etablerade sig istället tre stora nationalistiska partier. De vann lätt valet över kommunisterna och sedan brakade hela infrastrukturen i samhället ihop. Det var i det läget hon köpte en pistol och lärde sig skjuta med den, för att skydda sina söner mot gängen som plötsligt härskade över gatorna.
- De hade gett sig på mitt barn och det var första gången jag kände hat. Jag förstod mycket väl hur människor kunde döda varandra. För fruktansvärt rädda människor som vill försvara sig saknar fienden ansikte och jag tänkte bara "döda, döda, döda".
Språket också ett vapen
Den äldsta sonen, som inte alls ville bort från kriget, talade inte med henne på tre år efter flykten eftersom han hade velat göra militär karriär.
- Jag lurade honom. Annars hade jag inte fått honom med mig. Men nu är han pacifist. Min yngsta son är fredsforskare och hans doktorsavhandling handlar om hur man bygger fred efter inbördeskrig. Hans bok är mycket bättre än min!
Fausta Marianovic sa också att hon inte längre har något i Bosnien, Kroatien eller Serbien att återvända till.
- Varken dåtid eller nutid finns kvar, jag vet inte vad jag ska tänka på som mitt hem. Inga människor finns kvar som bär min historia och till och med språket, serbokratiska, har genomgått en skilsmässa - precis som hela landet.
- Språket är ett viktigt vapen i inbördeskrig, därför är det befriande för mig att skriva på svenska utan hänsyn till politiska strömningar. Det är nödvändigt och roligt att tillägna mig erfarenhet för varje ord, fast jobbigt.