En långväga gäst

Linda Olsson föddes 1948 i Stockholm och har bott i flera olika världsdelar, men det här var hennes första besök i norra delen av Sverige. Hennes andra roman "Sonat till Miriam" har nyligen getts ut - och är i likhet med hennes första, "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", på väg att erövra världen. Den sistnämnda gavs ut i Nya Zeeland först, den andra boken har Sverige som första utgivningsland trots att också den översatts från originalspråket engelska. Om det blir en tredje roman är det möjligt att hon skriver den på svenska, alternativt översätter den själv, förklarade Linda Olsson:
- Att jag började skriva på engelska beror på att jag gick en skrivarkurs i London när vi bodde där. Senare gick jag en universitetskurs i Auckland som gick ut på att åtta antagna hade ett år på sig att skriva en roman. Min är den enda som blivit publicerad och snart kanske den blir film, sa hon om "Sonat till Miriam".
Den handlar om vänskapen mellan en ung och en gammal kvinna i Dalarna och har en annan översättare än bok två.
- Jag försökte översätta den första själv, men var för frestad att formulera om det jag skrivit. Lisbet Holst är lite formellare än vad jag skulle ha varit där det finns valmöjlighet, men hennes översättning är bra. Det är Manni Kösslers översättning av den andra boken också, men med henne är det tvärtom med det språkliga.
Tuffare med uppföljare
Linda Olsson sa att produktionstiden för den andra boken var dubbelt så lång, föränderlig och mycket ensam. Dels för att personer och miljöer ligger längre från hennes egna erfarenheter än i den första boken, dels för att hon varken hade någon tidspress på sig eller någon att diskutera med regelbundet med. Efter tre omskrivningar skickade hon till slut manuset till Bonniers.
- Jag kämpade verkligen för att sätta press på mig själv. Ingenting flyter lätt, jag har alltid ångest inför att börja. Inte förrän min man går och lägger sig kommer jag igång med skrivandet. För mig börjar det alltid med personerna, sedan blir det en historia.
Den andra boken har en manlig huvudperson med judisk bakgrund och egenskaper som bland annat krävt tre resor till Polen, läsning av nutidshistoria och inlärning av musikaliska termer.
Klassresa med juridik
Apropå studier berättade Linda Olsson att hon vuxit upp med sin mormor och farmor som de viktigaste förebilderna. Båda var stolta över att hon är den första i släkten som kom in på universitet. Hon avslutade en juristutbildning i Stockholm och redan innan den var klar hade hon fått anställning på bank. Senare i livet tog hon en akademisk examen med litteratur som huvudämne vid universitetet i Wellington i Nya Zeeland. I denna stad har hon också arbetat som utvecklingschef på Nationalbaletten, samt drivit ett konsultföretag tillsammans med en kollega inriktat på kultursponsring.
- Min kollega och jag startade ett pris för bästa kultursponsring i landet. Det delas fortfarande ut varje år, sa Linda Olsson.
Tryggt i Tokyo
Hon och barnen har flyttat till platser i världen där hennes man fått jobb. Det började med att han skulle åka till Kenya som rådgivare åt finansministeriet. Singapore, London och Tokyo är andra städer familjen bott i.
- 1986 när vi skulle få vår tredje pojke, sladdbarnet, flyttade vi till Nairobi. Tyvärr blev tiden där alltför kort, bara ett år, eftersom min man ledsnade på jobbet. Men av alla ställen jag bott på, stannade den största biten av mitt hjärta kvar i Afrika.
Japan var också speciellt, enligt Linda Olsson.
- Tokyo är den enda plats som jag absolut inte velat flytta till, men också den enda som jag verkligen sörjt över att behöva flytta ifrån. Att bo där var som att komma tillbaka till 50-talet, inte alls så ultramodernt som jag trodde, beskrev hon den trygghet hon kände där.
Längtan till Sverige
Att flytta tillbaka till Sverige är något hon ständigt tänker på. I synnerhet som den äldsta sonen vägrade flytta med till Nya Zeeland, utan gick gymnasiet och gjorde lumpen i Sverige medan övriga familjen bodde på andra sidan jordklotet.
- Han bor och arbetar i Stockholm och vill fortfarande inte flytta. Inte förrän långt efteråt förstod jag hur jobbigt jag tycker det är. Min man vill inte tillbaka, han säger att det är bättre väder, lägre skatter och snällare människor där vi bor nu.
Linda Olsson håller inte med honom, utom möjligen när det gäller skatterna. Hon njuter av tiden i Sverige och ser inte direkt fram emot hemresan:
- Jag saknar årstiderna och människorna i Sverige, men om vi flyttar tillbaka kommer jag att sakna vännerna i Nya Zeeland. Fast jag har ju svenska vänner också som jag saknar. Nu har vi med andra ord ställt till det för oss, men som författare gör det mig speciell både här och där.