Edward Said (1935-2003) hade troligen haft något viktigt och klargörande att säga kring konflikten runt karikatyrteckningarna av profeten Muhammed, eller om segern för det islamistiska Hamas i det palestinska valet. Det är jag tämligen säker på efter att ha läst "Från exilen", en samling essäer av Said skrivna mellan åren 1976-2000. Björn Linnells urval visar att Said hade många strängar på sin intellektuella lyra, men oavsett ämne avspeglas nästan alltid exilens positionering i texten. Ett öde som han, trots smärtan, kunde se ha sina positiva sidor: "Jag har hävdat att landsflykt kan åstadskomma hätskhet och sorg, men också skärpt seende". Edward Said blev landsflyktig 1948 då staten Israel bildades, en erfarenhet han delade med 800 000 andra palestinier. <br /><br />Saids 31 essäer är inga lättkonsumerade texter, de kräver koncentration. I bland blir de alltför intellektuellt snåriga, och jag måste backa och börja om för att hitta lässtigen. Inget ämne är honom främmande. Han kan skriva engagerat om allt från magdans i hans kära Kairo till Glenn Goulds pianospel, Richard Wagners speciella Bayreuth-ljud, eller göra en knivskarp dissekering av Moby Dick. <br /><br />Som en av imperialismens skarpaste kritiker hittade Said tidigt en frände i Joseph Conrad. Redan 1964 ägnade Said en doktorsvahandling åt Conrads författarskap, och gång på gång återkommer han till den polske sjömannen som blev världsberömd författare.<br /><br />Till skillnad mot "asätare" som V.S Naipul och "turistande" reportrar som George Orvell, har Said alltid överseende med Conrads bristande empati för "infödingarna" i det svarta Afrikas inre. Conrads blottläggande av kolonialismens innersta kärna i mörkrets hjärta, står över författarens moraliska skavanker, enligt Said.<br /><br />Våld är vardag för koloniserade och ockuperade folk, det palestinska inget undantag. I essän "Ny prövning av den vandrande teorin" ställs befrielsekampens metoder i fokus: George Lukacs dialektiskt präglade teser i boken "Historia och klassmedvetande" mot Frantz Farnons antikoloniala vi-eller-dom-tänkande, präglat av den blodiga Algeriska frigörelsekampen visavi Frankrike. Essän, från 1994 är brännande aktuell, men mynnar inte ut i någon syntes.<br /><br />"Från Exilen" ska läsas i portioner, en till två essäer åt gången. Då fungerar den som det står i försättsbladet, som "den idealiska introduktionen till ett författarskap som kommer att vara aktuellt under lång tid framöver". Då får man bland det som inte nämnts här, läsa om en palestinier som tidigt förespråkade en tvåstats-lösning på Israel/Palestina-konflikten. Efter Oslo-överenskommelsen blev han den hårdaste kritiker av det han såg som den palenstinska ledningens erkännande att striden var förlorad. <br /><br />
