Konceptet är klockrent. Det är feststass på så väl artister som repertoar. Resan går genom en period där sången, dansen och elegansen knöts ihop. Här talar vi om efterkrigsår, 50-tal och in på 60-talet. Fronttrion lyckas passa in musikalnummer, standards och, väldigt passande, en rad Swe-Danes nummer.
.
Jeanette Köhn gör gång på gång underbara sånginsatser. "Underbart är kort", "Följ mig bortåt vägen" och "Ta av dig skorna" i ett tjusigt Povel-medley, "Monicas vals" i perfekt tappning och mycket mer.
Tillsammans med Rennie Mirro och Karl Dyall utgör hon en trio som sätter glädjen i centrum. Stämsången sitter som en smäck och det kryddas med en hel del dans och till och med ett steppnummer.
.
Klassikerna haglar: "There's no business like showbusiness", "Singin' in the rain", "But not for me", "I feel pretty" och så vidare. Lägg där signaturmelodierna från så väl "Frukostklubben" som "Här är ditt liv".
Jag blir lite matt och häpnar över hur mycket man lyckats trycka in utan att göra någonting med vänster hand. Det bromsas in här och var också. Rennie Mirro blir betänksam i "It was a very good year" och Karl Dyall tar fram den bluesiga sidan i "Feeling good".
.
Värdskapet är fint. Köhn, Dyall och Mirro berättar anekdoter från både egna och andras karriärer. Vi får veta att Rennie Mirro råkade sparka Lill-Babs i huvudet och att hans stora idrottshjälte heter Mikael Renberg. Vi får ta del av Jeanette Köhns dansdrömmar, Karl Dyalls hyllning till sin far och en hel del annat.
Trio X är galet samkörda och i numren med högre tempo är det ett häftigt drag. Fylligt är det också. De låter snarare som en oktett. Att jag inte saknar blåssektion i låtar som "Let's face the music and dance" och "Theme from 'New York, New York'" känns som väldigt bra betyg. I variationen på "Raindrops keep falling on my head" får de verkligen brodera ut.
.
Kanske hade man kunnat korta ner andra halvlek tio minuter, men det är en petitess i protokollet.
Jag möter upp mina föräldrar den här kvällen. Pensionärspriset är hundra kronor för en biljett. För det får de nästan två timmar av populärmusik från sina barn- och ungdomsår. Nöjda är bara förnamnet. Det här kan vara det mest prisvärda evenemang jag upplevt för en mogen publik. En helgjuten glädjebomb av den typ man sällan får uppleva i dag. Fler borde ha tagit chansen för det här är lysande underhållning.