För fem år sedan skrev Emma Tranströmer, som är född 1961 och är verksam som konsertsångerska och manusförfattare, en föreställning om pappa Tomas Tranströmer.
- Om pappa alltså, inte om poeten, betonade hon.
Titeln "Dagsmeja" hämtade hon från en dikt som inspirerats av hennes egen födelse, ur diktsamlingen "Den halvfärdiga himlen". Och till sin fars åttioårsdag förra året gav hon ut en skiva med tonsättningar av hans dikter, också titulerad "Dagsmeja". Den toppade försäljningslistan före Jussi Björling och Peter Mattei sedan det blev klart vem som skulle få Nobelpriset i litteratur 2011.
Tillkrånglad av andra
Emma Tranströmer berättade om det kaos som uppstod i hennes eget liv och som först nu har börjat ebba ut. Hon kallar det hela "ett positivt trauma". Den som tagit allt med ro är Tomas Tranströmer själv, en bild som också kan gälla för omvärldens analyser av hans författarskap enligt dottern:
- Pappa har suttit där i sin rullstol och tagit det lugnt. Han är en okomplicerad människa, ofta är det journalisterna och litteraturvetarna som krånglar till honom.
Det kunde Ordmåns publik instämma i, efter att ha hört Emma Tranströmer deklamera dikter ur ett författarskap som hon själv gjorde sitt första försök att ta till sig när hon var 15 år.
- Men jag var vuxen när jag började läsa min pappa på allvar.
Poetiska vardagsbilder
Hon hade valt dikter med vardagsbilder och dikter som för henne är de mest personliga, till exempel "Det blå huset" ur diktsamlingen "Det vilda torget".
- Den handlar om hela vår släkthistoria på pappas sida, två generationer tillbaka, och den beskriver väldigt väl vårt hus på Runmarö i Stockholms skärgård.
Emma Tranströmer berättade också att i skiftet mellan 60- och 70-tal hade Tomas Tranströmer en tuff period, eftersom han kritiserades för att inte våga vara politisk.
- Han tar inte ställning för någon partifärg, men han är inte okritisk. Han tar alltid ställning för den lilla människan, sa hon och framförde några exempel.
Tolkningsföreträde
Tomas Tranströmer ger läsaren tolkningsföreträde, men Emma Tranströmer gav ändå några exempel på dikter som en del läsare tror har tillkommit efter stroken 1990 när de i själva verket skrevs före.
- Det är intressant att läsa på nätet hur folk tolkar pappas dikter och vad dikterna kan sätta igång. Pappa har ju tappat orden, men fortsätter att skriva dikter, sa Emma Tranströmer och berättade bland annat om vad som egentligen ligger bakom dikten "Två städer" ur diktsamlingen "Sorgegondolen".
- En läsare har tolkat den som att den handlar om pappas kropp före och efter stroken. Men den är ett barndomsminne som han skriver om i memoarboken "Minnena ser mig".
- Dikten är en jämförelsebild mellan Helsingborg och Helsingör under andra världskriget, hur det var i Danmark och Sverige under Nazitysklands ockupation av grannlandet.
Humor, musik och språk
Emma Tranströmer konstaterade att en av de största gåvor hon tycker att hon och hennes syster fått från sin pappa, är att han möter alla människor med samma respekt och ödmjukhet oavsett om de är alkoholister på en parkbänk eller firade berömdheter.
- Han har lärt oss att man varken är sitt yrke eller sin sociala status, man är en människa. Jag tror att det där märks i hans poesi också och att det är därför så många är glada över att just pappa fått Nobelpriset, sa hon.
Hon sa också att Tomas Tranströmer är en mycket levnadsglad 80-åring. Att han älskar att lyssna på musik och att spela flygel är vida känt.
- Musiken är också ett språk och det är den som gjort att han fortsätter att leva på. Han har en enorm livsglädje och så är han fenomenal på att låta sin humor fortleva.
- Pappas humor och fantastiska språk gör att de som inte anstränger sig så mycket utan låter allt komma som det kommer, lätt får igång en kommunikation med honom. Att se honom och min nioåring tillsammans är underbart, de kommunicerar lätt, sa Emma Tranströmer.
Hon avslutade sin presentation av Tomas Tranströmers poesi med hans kanske mest kända och mest älskade dikt: "Romanska bågar".