Dikterna i BLM var fulla av mystik och en kristen sådan. Visst läser man in lite väl mycket som läsare, men jag hittade en religiositet som jag då saknade i svensk poesi.
Jonas Brun skrev dikterna efter att han hade läst HC Andersens "Snödrottningen".
- Jag blev fascinerad av sagan, för dess skönhet men framförallt för det onda som jag tyckte ruvade i botten av historien, en ondska som inte representeras av Snödrottningen, som är sagans egen allegoriska bild av ondskan, utan av självutplåningstemat i sagan, säger han.
Jonas Brun hade läst "Snödrottningen" som barn och återupptäckte den som vuxen. Under skrivandet av dikterna var han intresserad av det som är både förfärande och förförande eller "skönhetens ständiga amoraliska potential" som han själv beskriver det.
Bildkonst inspirerar
Sedan dröjde det länge innan jag hittade eller kom ihåg att söka efter dikter av Jonas Brun. Så sent som i våras fann jag nytt material av honom. Diktsamlingen "Det här är platsen/Ett barn hos Gud" skulle recenseras och jag tog den dubbla diktsamlingen till mig, nyfiken.- I "Det här är platsen" tänkte jag mycket på väldigt konkreta saker, som en gata i närheten av där jag bor, på mobilmaster, och på Stockholms centralstation, säger Jonas Brun.
Bildkonst är en av hans inspirationskällor. Han ser mycket på samtida fotokonst som Nan Goldin och Sally Mann.
- Andres Serrano och Pierre et Gilles tycker jag också om. Och många av renässansmålarna, som Bosch och Caravaggio. Överhuvudtaget är kristen konst inspirerande, eftersom den ofta har så många nivåer.
Som exempel nämner Jonas Brun just Caravaggio.
- På ett plan är hans målningar återgivningar av scener ur Bibeln som vill tala om Gud, men på ett annat plan är de rent sinnliga och talar om världen. Den krocken är komplex och spännande och något jag ville skulle färga "Ett barn hos Gud".
Avvägd eller trasig
För Jonas Brun är en bra dikt en dikt som innehåller en viss komplexitet.- Det spelar oftast ingen roll för mig om dikten är väl avvägd eller trasig, om den pekar på en rörelse eller är i ett tillstånd, så länge dikten går att betrakta ur flera olika vinklar, att den är tredimensionell.
För två år sedan kom hans debutroman "Den andra tiden". Historien handlar om en pojke och hans mamma som åker till mammans barndomshem där mormor fortfarande bor. I bakgrunden lurar hela tiden närvaron av pojkens pappa och att allt inte står riktigt rätt till mellan föräldrarna är lätt att tyda, men inte orsakerna varför.
- Genom att låta allt silas genom pojkens blick hoppades jag att en suggestiv kvalitet i historien skulle bli tydligare än om jag hade valt ett mer rakt berättande i tredje person, säger Jonas Brun.
En fast punkt
I romanen är det något outtalat som drar personerna samman. Jonas Brun har inte funderat på vad som förenar karaktärerna, mer än deras familjeband.- Men när jag tänker på det nu ser jag att mamman återvänder hem till barndomshemmet när hennes äktenskap kollapsat. Mormodern bor kvar i huset trots att det är platsen för hennes livs stora tragedi. Och pojken längtar hela tiden till pappan trots att pappan har gjort något oförsvarbart. Den gemensamma nämnaren kanske är längtan efter ett hem av något slag, en fast punkt i tillvaron.