En chansning kan vara en vändning för livet. Så var det för Erika Pekula Pettersson. En vilja att arbeta med kroppen fick henne att tillsammans med en nära vän söka till Svenska Balettskolan på Christinaskolan. Sedan blev det dansgymnasium, flytt till Stockholm där hon läste kandidat på Dans– och Cirkushögskolan, praktik i Argentina, sommarkurser i New York. I dag frilansar hon som professionell dansare, koreograf och producent.
– Det finns inte så många traditionella dansjobb längre, man får ofta skapa sina egna jobb, dra i gång projekt som det vi jobbar med nu, säger hon.
Det projekt som avses är ”Tillbaka och fram”, ett antal föreställningar som hålls i Piteå, Luleå och Kiruna och som riktar sig till ungdomar mellan 13 och 19 år. Tillsammans med tre andra dansare och koreografer vill hon uppmuntra ungdomar att intressera sig för kultur och konst.
Därför har de skapat en interaktiv föreställning där ungdomar får vara med och skapa föreställningen på plats.
– Vi vill med de här föreställningarna ge ungdomar möjlighet att se på scenkonst utifrån sig själva. Jag tror att man mår bra av att vara kreativ, av att uppleva något som inte bara är fakta och siffror, säger hon.
Från fotboll till dans
Från att ha varit aktiv inom fotboll, handboll och friidrott gjorde hon ett långskott och sökte in till dansklassen på Christinaskolan, officiellt kallad Svenska Balettskolan. Då var hon 13 år och hade inte dansat tidigare.
– Visst, jag hade väl gjort hemmadanser framför spegeln, skrattar hon.
– Jag och min kompis Sofie gillade att stå på scen. Vi ställde upp i mimtävlingar, sådana saker. Förutom att vilja arbeta med kroppen var det var nog viljan att uppträda som gjorde att vi sökte, säger hon.
Steget från fotboll till balett kan låta som ett långt steg, men för Erika Pekula Pettersson var valet både logiskt och praktiskt.
– Det blev balett därför att det var det enda som fanns att söka här. Och det var ju bra!
Inledningsvis var baletten en dans på törnen snarare än rosor.
– Det var underligt. Jag hade så ont överallt.
Kroppsmedvetenhet och komplex
Hennes relation till sin egen kropp beskriver hon som en graf – först ner, sedan uppåt. Hon poängterar att kroppskomplex inte är något ovanligt, oavsett om man dansar eller ej.
– Många unga tjejer har någon gång haft en dålig relation till sin kropp. Det är ju bara att titta på reklamerna, inte konstigt att folk får komplex. För mig blev det en kurva när jag började med dansen. Det var en process att bli så medveten om sin kropp. Från början upptäckte jag alla skavanker, det som inte är perfekt enligt hur man tror det ska vara. Sen accepterade jag det. Det är okej att inte vara perfekt, och vad är ens perfekt? Vem bestämmer det?
– I dag är jag bättre på att hantera de komplex jag har. Mycket beror på tid och mognad, säger hon.
Att riva upp kroppsidealen tror hon är vad som behövs för att förändra unga människors syn på sina kroppar. Hennes egna komplex tror hon aldrig hon blir av med.
– Jag tror inte jag blir av med dem. Det är så mycket som förstört vår kroppssyn. Reklamerna, Spice Girls, hela 90-talet. Det är idealen som måste förändras för att bespara nästa generation kroppskomplex och sjuk kroppssyn.
Från balett till modernt
I dag har hon gått från att dansa balett till att dansa modernt.
– Jag upptäcker nya saker hela tiden. Nya genrer, nya stilar, nya rörelser. Man blir aldrig fullärd. Det är roligt att utforska.
Hon kan sin dans. Under vår pratstund hinner vi avverka diskussioner om danskritik, avantgard-dans, konstnärliga hybrider mellan dans och andra konstformer och estetik överlag. Förmågan att uppleva snarare än förklara står henne nära om hjärtat.
– Det är skönt när allt inte måste analyseras, att en upplevelse kan vara abstrakt utan att behöva vara baserad på fakta. Att kunna se en föreställning och känna hur den känns i stället för att plocka isär den, säger hon.
Jobbar med humor
Närheten till skratt är en del av Erika Pekula Petterssons sätt att koreografera.
– Jag tycker om att jobba med humor. Det händer så mycket i kroppen när man skrattar, och jag jobbar gärna med det i dansen. Jag gjorde bland annat en soloföreställning som heter ”Laughing out loud”, där skratt var en stor del.
– Jag har fastnat i det humoristiska, det kommer tillbaka. Det är lättare att nå publiken med humor än med allvar. Publiken ser inte bara en föreställning, utan föreställningen når kroppen, får en att skratta. Jag tror det är lättare att gripa efter skratt än gråt.
Skildrat ensamhet
Bara för att humor finns nära till hands behöver det inte innebära att sky svåra ämnen, enligt Erika Pekula Pettersson. Den senaste föreställningen hon gjorde heter ”Öde(s)högar”, och behandlar teman som ensamhet och vilsenhet i två karaktärer som är på väg någonstans utan att veta vart.
– Öde(s)högar gjorde jag tillsammans med min danskollega Disa Krosness och ljudkonstnären Dr Bu. Peter Sundqvist från Piteå var med och filmade material som sedan projicerades på duk under förställningen.
– Temat är vilsenhet, förvirring, ensamhet. Men även i den föreställningen jobbade vi med humor, den pendlar mellan det rent tragiska och det komiska, säger hon.
– Jag tror att alla kan relatera till ensamhet. Jag har familj, vänner, en partner. Jag kan ibland längta efter ensamheten, men när jag väl är där är det inte säkert att det bara är positivt. Mötet mellan viljan att vara ensam men ändå inte var det vi utforskade i ”Öde(s)högar”.
Framtiden finns i nuet
Nu är Erika Pekula Pettersson som sagt på plats i Piteå. Ungdomsföreställningen ”Tillbaka till fram” har premiär i september, och just nu repar hon och hennes kollegor för fullt. Framtiden ser hon ljust på, men vill leva i nuet.
– Jag ska dansa mycket, koreografera mycket, marknadsföra mig själv och mina föreställningar. Jag vet inte om jag vill hålla på med dans resten av livet, men det är det jag vill göra just nu. Jag försöker leva i nuet, säger hon.