En bländande rockhappening
Konsert: Dust Radio spelar Pink FloydPlats: Norrmalmia, PiteåLängd: Två timmarPublik: Ungefär 750 personerEKONSERT
I inledande Syd Barret-hyllningen "Shine on you crazy diamond" verkar Dust Radio faktiskt tagna av stundens allvar. Man lyckas inte återskapa rätt ljudbild och Peter Eliassons gitarrspel är i känsla och säkerhet långt ifrån en David Gilmour i högform. Men efter en trevande "Dogs" och en mer inspirerad "Wish you were here" sätter fyrverkeriet igång.
Eller vad sägs om (nästan) hela "Dark side of the moon", i rätt ordning och med en ljusshow som säkert skulle övertyga även på Synskadades riksförbund? Vad Epilepsiförbundet har att säga om saken är dock oklart. Det är en orgie i rörligt ljus, pyroteknik och, förstås, den runda bildskärmen från "Pulse"-turnen. Det som inte pressats in i budgeten är den flygande grisen "Algie", en uppsättning laserljus och ett kraschande flygplan. Följdaktligen utgår "On the run" ur programmet.
Även om det ser fantastiskt roligt ut att befinna sig på scen i det till nio personer utökade bandet så är den person vars kläder jag helst vill vara i ljusteknikern Lars "Lidde" Lidström, som gör ett "bländande" jobb.
Musikaliskt låter det också bra. Framför allt sånginsatserna imponerar, mer än vad originalfloydarna bukar göra i live-sammanhang. Körsångerskan Lotten Andersson, med sina häpnadsväckande wailningar, måste också framhållas liksom stabile Mats Lundberg bakom trummorna. På det hela taget är det dock en laginsats som inte låter sig bedömas individuellt. Allra bäst är "Another brick in the wall" kompletterad med barnkören Surprise sångensemble. Den följs av ett jubel som aldrig vill ta slut och konserten får avslutas som den inleddes, med "Shine on you crazy diamond".
I foajen träffar jag en vän som inte lyssnat in sig i förväg. "Allt låter ju likadant", tycker hon. "Full satsning från början till slut". Ja, så är det nog - och precis så ska det vara.
Men riktigt berörd in i själen blir jag aldrig. I min bok är Sveriges främsta Pink Floyd-tolkare fortfarande Falunbandet P-Floyd och...SMACK! En jätteboll träffar mig i huvudet, mitt i en mening. Pennan flyger genom luften. Frisyren tufsas till. Jag boxar iväg bollen mot scen igen och gör mig beredd på mer påtvingat publikdeltagande.
Även om bandet själva hade hoppats på ett par hundra personer till är jag imponerad av att en tribute-konsert, om än i storformat, kan locka 750 personer i "lilla" Piteå. Jag ser med spänning fram emot Dust Radios kommande planer, förhoppningsvis av det lika storslagna formatet.
Så jobbar vi med nyheter