Eld och blod med Ryd

Yngve Ryds pappa var hästkusk i Jokkmokks timmerskogar och vid närmare efterforskning visar det sig att både min pappa och min morbror har jobbat med timmer i samma skogar, samtidigt. Pappa som tummare och morbror som timmerförare med egna hästar.

Därför vet jag att Yngve Ryd har rätt när han gång på gång präntar in vilken enorm skatt av folklig kunskap som gamla människor bär på, men som inte syns därför att den inte är nedskriven. Det var när Yngve Ryd i vuxen ålder ville lära sig mer om hästkörning han upptäckte att det inte i något arkiv fanns ett dugg nedtecknat.

- Då började jag intervjua dem som kan. Hästkuskarna blev häpna när de såg hur mycket det blev i skrift av allt de sagt, boken höll aldrig på att bli klar.

- Så är det med de andra ämnena jag skrivit om också, jag använder alltid intervjumetoden, sa Yngve Ryd när han kom till Ordmån på måndag kväll.

Djur och människor

1991 gavs "Timmerhästens bok" ut, hans femte och den som skulle leda till dem han är mest berömd för: "Snö. En renskötare berättar" och "Eld. Flammor och glöd - samisk eldkonst", samt årets "Ren och varg - samer berättar". I de tre sistnämnda har han i stort sett intervjuat samma människor genomgående, alla bosatta i Jokkmokks kommun.

Med hjälp av diabilder på sina intervjuade och fotograferade vänner visade och berättade Yngve Ryd om olika metoder för att göra upp eld under olika förutsättningar i naturen.

Eld och blod

Rovdjuren och hur renhjordar skyddas mot dem, var ett annat ämne. Spjutjakt på varg och björn beskrevs ingående med hjälp av en sopkvast som fick föreställa spjut.

- Sådan jakt förekom en bit in på 1900-talet. Inte förrän vanligt folk hade råd att köpa mausergevär, som man laddar med patroner, tog spjutjakten slut.

Lika eldfängda som beskrivningarna i det förra ämnet, lika bloddrypande blev dessa. Somliga i publiken drog suckar av lättnad när Yngve Ryd avslutade med en skräckupplevelse. Det var nämligen det samerna tog till när de skulle lära valpar att känna igen lukten av varg.

Skräck och hat

Yngve Ryd diskuterade också kring skillnaden mellan att känna skräck för ett djur som vargen och att hata den.

- En renägare kunde bli en riktig fattiglapp över en natt om vargarna rev 10-15 renar. Det handlade om armod, därför var vargen skräckens djur.

- Men jag har aldrig hört någon same säga att de hatar vargar, till skillnad från varghatarna i Mellansverige.

Glas och skinn

Varför många samer vittnar om att det var absolut förbjudet att jaga utter trots dess fina skinn, fick Yngve Ryd hjälp av en etniskt intresserad Jokkmokkskvinna att lista ut: Genom hela Sibirien och Ryssland och västerut var uttern ett av schamanernas viktigaste hjälpdjur. När nåjderna skulle färdas mellan världar, behövde de hjälp av uttern som färdas lika lätt på snö, is, land och i vatten.

- Min privata spekulation angående Askungens glasskor är att det är en felöversättning från den franska versionen. Glas skulle aldrig hålla, ordet betyder skinnskor men också variera.

- Och utterns päls är varierad, så naturligtvis hade Askungen utterskinnskor för sin resa mellan slott och koja!

Yngve Ryd har sin artonde bok på gång. Den handlar om att färdas - i naturen givetvis.

- Jag började med den för tio år sedan. Men jag har aldrig någon ordning, ingen planering och inga kapitel. Det blir som det blir