e Konsert

Efter tredje soloskivan som kom ut i februari, världsturne för fulla hus, tv- och radioframträdanden, är Yasmin Levy en internationell stjärna. Ändå har hon inte gjort det lätt för sig. Hon sjunger sefardiska sånger från Andalusien på ett medeltida utdöende språk, ladino, som mest liknar spanska men är uppblandat med hebreiska, arabiska och grekiska. Judarna som de kristna fördrev från Spanien har bevarat det i 500 år, men i Yasmin Levys generation talar ingen språket längre.

Sångerna framförs traditionellt enbart a cappella. Yasmin Levy har gjort en egen och modernare genre av dem, eftersom hon vill att fler ska lyssna så att de lever vidare. Instrumentaliseringen, samt att hon inte sjunger på hebreiska, har hon fått mycket negativ kritik för i Israel, liksom att hon samarbetar med arabiska musiker. Bakom det faktum att Yasmin Levy 2006 fick Anna Lindh-priset för att ha bidragit till ökad dialog mellan kulturerna i Medelhavsregionen, ligger säkert en rad tuffa beslut både på det artistiska och personliga planet.

Yasmin Levy kompletterar de gamla sångerna med egna nyskrivna och ramar in orden av sorg och glädje, kärlek, hat och längtan, med egna kompositioner. Hon har hettat upp sångerna kan man säga. Resultatet blir ofta dans-, klapp-, och trallvänligt. Lika ofta blir det mer rytm än melodi, men också ornamentliknande melodiska variationer på ett och samma tema - allt beroende på vilken känsla hon vill uttrycka. Tonspråket och strukturerna är hämtade från lika djupt rotade musikaliska traditioner som de sefardiska sångernas poesi: arabisk folkmusik, portugisisk fado, spansk flamenco, östeuropeisk klezmer, turkiska och nordafrikanska klanger och rytmer.

Ju mer jag hör desto mer häpnar jag över den musikalitet denna 27-åriga kvinna från Jerusalem besitter. Den omfattar även hennes sångteknik, som är ett kapitel för sig och som hon tycks ha utvecklat särskilt för sin "lewyska" stilart. Hon har dessutom valt sitt band med stor omsorg. Var och en är mästare på sitt instrument och glänser var för sig, samtidigt som de är förbluffande lyhörda för varandra och sångerskan.

Någon liknande mix av exakthet och improvisationsmod har jag inte hört sedan Trio Joubran från Västbanken satt på samma scen och spelade oud för nästan exakt ett år sedan. Ida Fahl som recenserade i PT då, kallade den upplevelsen för "absolut musik" och jag är beredd att sätta samma fina etikett på Yasmin Levy och hennes ensemble. Ett annat sammanträffande är att Pitebygdens Musikförbund arrangerade båda gångerna och bara det tycker jag bekräftar att det är en förening för folkbildning lika mycket som för musik.

Så sent som förra månaden fyllde Yasmin Levy hela operahuset i Sydney i Australien. De senaste två veckorna har hon turnerat i Sverige och hunnit med 13 konserter, det här var den sista för den här gången och den enda i norra delen av landet. Arrangören hade mycket väl kunnat välja en större lokal - Acusticums Black Box eller till och med stora konsertsalen - och ändå ha utsålt. Därför är det nästan overkligt att vara med om detta på Krokodil av alla ställen. Yasmin Levy greppar publiken från den första sången till den sista. Vi lever med i dem alla trots det främmande språket, för sångerskan har översatt texterna till engelska och deklamerar innehållet med både humor och värme. Det blir till och med allsång med lyckat resultat.