En fråga som så mycket splittrat Svenska kyrkan under snart 50 år, och fortfarande gör, är hur svårt det är att finna samexistens mellan man och kvinna som präster. Fortfarande är fritt fram för dem som vill "djävlas" att inte respektera att även kvinnor kan ha stöd för sin ståndpunkt i Guds ord. Det är faktiskt <br />sedan 1958 lagfäst att också kvinnor kan bli präster.<br /><br />Irma Irlinger, fil dr i ekonomisk historia, har i boken följt Umeåprästen Lisa Tegbys tre försök att tillträda tjänster och motståndet hon mött i alla instanser. Jag lägger mig inte i värderingar som från olika håll gjorts kring Lisa Tegby och hennes ledarskap, men konstaterar det märkliga med att beslutsfattares olika budskap bara tycks gälla för kvinnor och fortfarande ger så många öppna sår i kyrkan. Kvinnliga gåvor räcker tydligen inte för prästuppgiften.<br /><br /> <br /><br />Det är en tragedi och en skandal att välmeriterade kvinnliga präster fortfarande motarbetas istället för att ses som inspiratörer, vilket många församlingar i dag verkligen ber om och längtar efter. I början av 1970-talet kunde kyrkoherden i Piteå stadsförsamling deklarera att han inte kunde ta emot en kvinnlig förkunnare med orden: Församlingen är inte mogen för en kvinna. I Öjebyn ville vid samma tidpunkt kyrkoherden inte utmana sina manliga kollegor och tackade nej till en kvinnlig präst. Enda församling som då i Piteå kommun sade ja till en kvinnlig präst var kyrkoherden i Norrfjärden, med det enkla raka beskedet: Skicka hit henne!<br /><br />Irma Irlinger skildrar en utdragen konflikt kring Lisa Tegby, där beslutsfattare visar uppenbara kullerbyttor i sina ställningstaganden. Det berättas om hur diskriminering och kränkande behandling kan ske på olika sätt inom kyrkan. Att det fortfarande skall trevas fram som i en nedsläckt porslinsbutik.<br /><br /><br /><br />Turerna kring Lisa Tegby - från tjänster i Umeå till domprostbefattningen i Härnösand - är intressanta. Det finns anledning att påminna sig om då Charlott Rehnman skulle tillsättas som kyrkoherde i Norrfjärden. Det är lätt att förstå varför Rehnman blivit så populär i Norrfjärden, men svårt att förstå den ovilja som då fanns bland vissa av kyrkorådsledamöterna. Några av dem hade svårt för att ge kvinnor möjlighet att vara Guds vittnen och församlingsledare. <br /><br />Kommer även att tänka på den person som i ett brev förklarade att vad församlingen behövde var en manlig herde, en pappa att leda församlingsverksamheten. Det skulle då liksom bli mera stadga. Det stärkte ytterligare känslan för att det behövs fler dugande kvinnor.<br /><br /><br /><br />Irlingers upptäcktsfärd med Lisa Tegby visar på fördomar och en rädsla att föra en kyrka fram till förnyelse.<br /><br />Det är andliga präster - mitt i världen - som den här tiden behöver. Dit räknas faktiskt även kvinnor. Se på Christina Odenberg, biskop i Lund, Caroline Krook, biskop i Stockholm, kyrkoherdarna Charlott Rehnman, Norrfjärden och Inger Boman i Arvidsjaur. De står där som Guds mödrar<br /><br />med uppgiften att skapa en förnyad framtidstro, där de verkar. Irlingers bok bär fram ett budskap om hur en kvinna utmanas på olika sätt.<br /><br />
