- Jag for till de små orter man fick lära sig på mellanstadiet, för att ta reda på var de ligger. När jag åkt tåg genom landskapen har jag tänkt att Sverige är ett oerhört vackert land. Och så har jag undrat vad alla människor i de välskötta gårdarna, byarna och små samhällena gör på kvällen. Nu vet jag att i Piteå går många hit till Krokodil en vanlig måndag kväll. Jag är oerhört imponerad av mängden människor, sa hon.
- Förlossningsvård är ett svårt jobb, det behövs trygghet och god handledning när man lär sig det. Men i denna miljö av vuxenmobbning och allmänt utfrysande gentemot kvinnor, gällde det att hitta överlevnadsstrategier varje dag, sa Karin Wahlberg.
- Jag tänkte mig att det skulle hända en riktig katastrof som ingen kan greppa. Tänk om ingen läkare kommer, till exempel. Jag satt där och hade ihjäl en kollega i duschen. Det var mitt första lik.
Karin Wahlberg förklarade också att hon inte tror på balans i livet mer än någon gång emellanåt, men den här perioden var mer än vanligt obalanserad. Det var en övergångstid när barnen flyttade hemifrån. I egenskap av lärare hade hon fått fason på havererade skolklasser, men otrevligheterna på jobbet kunde hon inte hantera. Hon som i alla tider ägnat sig åt litteratur i bred mening, till och med läst litteraturvetenskap, hade den senaste tiden bara orkat med okomplicerade deckare. Eftersom hennes pappa var journalist fanns inget mentalt hinder till att börja skriva ner dagdrömmarna.
- Jag visste att man kunde sätta sig ner och skriva och gick bara hem och skrev.
Den första boken "Sista jouren" gavs ut 2001 och tog fyra år att skriva. Karin Wahlberg blev förvånad över att hon som pratar livligt och ganska fort skrev så sävligt, därför har hon försökt rappa på i berättandet - de följande fem böckerna har blivit klara på betydligt kortare tid, plus att hon också skrivit många noveller sedan debuten.
- Jag fick tydliga refuseringar. Ett förlag skrev: "En deckare ska vara spännande. Det är inte den här." så jag har försökt att öva upp mig i att skriva spännande böcker. Jag vet att jag är priviligierad för att manuset antogs, för det blir bara två böcker per 1600 manus.
Karin Wahlberg vill ha ett tema i varje bok och dessa har hon inte svårt att finna:
- När jag fått en känsla för boken väver jag in ett emotionellt tema. Men jag låser inte fast mig i handlingen, för jag skriver för att underhålla mig själv. Det blir inte lika roligt om jag vet vad som ska hända.
Betydligt svårare är det med morden:
- Det är rätt tufft för en läkare att mörda någon, om så bara i en bok. Det tycker jag är det svåraste av allt, för jag måste ju igenom det mentalt.