Att hitta en ingång till Les Murrays "Dikter från den efterblivna landsbygden" är inte lätt. Jag väntar mig en <br />poesi lika röd och blodig som den australiska jorden. För det är i Australien dikterna utspelar sig och - som titeln anslår - på landsbygden. <br /><br />Les Murray är uppvuxen i det enkla, men hans dikter är allt annat än enkla. Språket består av krångliga meningsbyggnader, bisatserna staplas på varandra. Ur ett centrallyriskt perspektiv ser jag landsbygden som det kärleksfulla jaget och staden i utkanten som det hotfulla duet.<br /><br /><br /><br />Murray gör det onödigt svårt för sig. Istället för att skapa bilder med dikterna, bryter han ned varje beskrivning i små, små detaljer. Adjektiven klänger fast vid varandra, ibland är till och med kommateringen jobbig (en miss möjligen gjord av översättarna). Bildspråket består till stor del av liknelser som i verkligheten är otänkbara. Murray använder sig av omöjliga motsatser: "Jag kan gå bort hundra gånger i veckan / och klamra mig fast vid min puls fastän världens ände är några/centimeter bort". <br /><br />För att tycka om dikterna måste jag göra mig mottaglig för de stora och abstrakta begreppen, sådana som jag alltid upplevt klyschiga.<br /><br /><br /><br />Murray känner in landsbygdens övergivenhet men berör samtidigt Förintelsen. Textjaget och den personliga tonen försvinner när han kommenterar judeförföljelsen. Landsbygden hörs inte längre. Den berättar som tydligast när Murray släpper fram sitt eget jag: "Jag arbetade som översättare på Institutet / vid den tiden då det att vara erkänd poet/innebar att man skrev under upprop mot Vietnam. Av ren irritation över tvånget gjorde jag det aldrig".<br /><br />Mot slutet av samlingen får dikterna formen av korta prosaberättelser, tonfallet blir tydligare. 80 sidor in i samlingen börjar alltså dikten (hörs budskapet) och 30 sidor senare tar den slut.<br /><br />
