Dikter bättre lämpade för scen
Titel: "Det började så oskyldigt med diskbänken"Författare: Solja KrapuFörlag: AlfabetaE NY BOK
Cd-skivan som medföljer Solja Krapus nya diktsamling styrker mitt argument. Om dikterna klarar sig bra, självständiga på pappret, varför anser förlaget det nödvändigt att bifoga en cd på vilken Krapu läser sina dikter? Det är som att säga att dikterna inte klarar sig utan Krapu som estradpoet. Skivan är säkert tänkt som en trevlig bonus. Men en bok kräver sitt uttryck, sitt speciella språk. Ett språk som Krapu till stora delar saknar.
Det som på scen skulle upptäckas genom tonfall blir i boken stelt. Behållningen är vardagsfilosofin. Mitt i de humoristiska, överdrivna detaljerna finns sanningar: "Det finns val att göra/Man kan gruva sig före/eller gräma sig efteråt."
I vissa bilder bryter poesin igenom. Inte för att Krapu blir allvarlig, utan för att beskrivningarna förtätas och dikten blir mer än intention, den kläs i ett passande språk: "Det är nog dags att gå och lägga sig/men jag klamrar mig fast vid det här dygnet/fast det redan övergått i nästa/för i det här mörkret är det svårt att skilja på dag och natt" (ur dikten Om inte: Varför).
I textjaget finns brytpunkten mellan dag och natt symboliserad. Sprickan men samtidigt den naturliga övergången framträder i slutstroferna: "Jag undrar om jag är den enda som är vaken i natt/och om inte: varför. Jag undrar om det är i natt en årstid övergår i en annan".
Något säger mig att Krapus dikt, med ambitionen att se den lilla människan, inte får bortförklaras som komisk vardagsfilosofi. Något mer finns.
Undertonen är poesin i den här samlingen. Och på de ställen när hon håller distans till undertonen och inte blir för uppenbar med vad hon vill berätta, då blir det dikt. Bra dikt.
Så jobbar vi med nyheter