Diktare som förskönar
Titel: "Norrut"Författare: Gurli LindenFörlag: RosengårdenE Naturlyrik
I Gurli Lindens fall står naturskildringarna för berättandet, ibland finns ett diktjag direkt uttalat och ibland anas det bara, som om berättarrösten är vänd inåt med uppmanande tonfall. Jag är inte särskilt förtjust i naturlyrik. Stjärnorna blinkar lite för mycket, månen smeker vattnet eller är silverfärgad och asparnas blad liknas ofta vid guld. Trots att Linden använder sig av de här slitna uttrycken finns det något jag tycker om med hennes sätt att dikta.
Dikterna romantiserar naturen och gör den skönare än vad den är. Jag önskar att naturlyriker kunde berätta skogen och dess liv på ett mer realistiskt sätt istället för att hela tiden göra sagor av det de ser. Riktigt bra blir Linden när hon gör naturen till en tillflyktsort för människan: "Orden flyter / i en ström genom rummet. / Plockar upp dem / på en strand rensopad / av stormen / och flödet från / stora isar. / Allt rinner tillbaka till ursprunget".
Problemet med "Norrut" är att jag läst den tidigare, men med ett annat författarnamn. Undertexter saknas också, orden på papperet saknar ett större symboliskt innehåll. Ett annat problem är att Linden ibland rimmar på orden genom dikternas radbrytning. Melodin blir sjungande. I kontrast till det annars så raka berättandet med uppbrutna meningar blir formspråket inte trovärdigt.
I alla diktsamlingar finns strofer som berör. Linden stöper ibland de vackra adjektiven i en mer fysisk form. Istället för att låta stjärnorna blinka och månen vara silverfärgad sätter hon jaget i handling i naturen och då blir dikten starkare: "Tunn botten / Skiljer mig / Från djupet / Från strandängarnas / Frusna ryggar".
Så jobbar vi med nyheter