Estradpoesi, dans och musik. I "Gränslandet" samlas många uttryck på samma scen. Föreställningen, som beställts av Kultur i väst, är en reaktion på ett allt hårdare samhällsklimat där främlingsfientliga partier tar plats och där rasism normaliseras. Istället för att bli ett renodlat kritiskt inlägg i samhällsdebatten har ensemblen satsat på att visa den glädje som mångfald för med sig.
– Föreställningen behandlar utanförskap, men främst handlar den om gemenskap. Vi vill normalisera gemenskapen, säger poeten Oskar Hanska, som också rappar i föreställningen.
Mångfald inom gruppen
Sång på grekiska, dikter på svenska och feminin orientalisk magdans dansad av en man. "Gränslandet" lägger fokus på såväl etnicitet som kön och sexuell identitet. Oskar Hanska säger att förhoppningen är att mångfalden ska vara en självklarhet och att alla olika identiteter ska få plats, vilket det också gör i produktionsgruppen.
– Vi har en irakisk dansare, en sångerska som sjunger på arabiska, en annan som sjunger på grekiska, jag som rappar och läser på svenska. Inom gruppen finns representanter för många olika skikt i samhället.
Varierande reaktioner
Trots förhoppningen om normalisering berättar han att reaktionerna i publiken varit olika och kontrastrika. Mohanned Hawaz feminina magdans har exempelvis väckt både glädjande och tveksamma reaktioner hos publiken.
– Man märker att det tänds gnistor. Vissa har gråtit för att de tyckt att det varit så vackert, andra har skruvat besvärat på sig. Meningen är ju att det ska vara fullständigt normalt. Det är tragiskt att det inte är så i dag, men gör det desto viktigare att vi gör det här, säger han.