I sitt förord konstaterar Ingamaj Backman att "Det finns med all rätt, en stor glädje och stolthet hos ägarna av de personligt designade postlådorna". På bokomslaget återkommer hon till iakttagelsen: "Kanske ska de personligt utformade postlådorna också ses som ett uttryck för att vi inte vill vara en i mängden".
Helt säkert är det så. Därför undrar jag varför inte ens postlådornas placering i landet fått vara med i bildtexterna, än mindre dess ägares namn eller bostadsområde. Måhända lider jag av någon slags yrkesskada, men boken - och därmed dess läsare - hade vunnit mycket på sådana upplysningar.
På ett sätt kan jag förstå om Ingamaj Backman velat låta postlådorna tala för sig själva. Det gör de i viss mån, eftersom hon har fotograferat dem rätt upp och ner utan mer konstnärliga ambitioner än att göra dess utseende rättvisa. Men jag tycker att de knapphändiga och allmänt hållna kommentarerna under varje bild förtar en del av det som hon i så fall velat uppnå.
I början av boken får läsaren veta intressanta fakta. Det och den korta historielektionen om postväsendet, samt epilogen om postlådornas framtid, är berikande, liksom statistiken och de korta faktatexter som dyker upp här och var.
För den som undrar: Jadå, Ingamaj E Backman är samma kvinna som är avdelningschef vid Piteå kommuns kultur- och fritidsförvaltning.