Med ett latent bombhot från USA och den religiöst konservativa fundamentalisten Mahmoud Ahmadinejad nytillträdd vid presidentposten, är Iran alltid aktuellt i nyhetsrubrikerna. Oftast i drastiska och osammanhängande men-gud-vad-hemskt-det-är-rapporter. Men, som Malm och Esmailian skriver, bakom mediabilden finns också annat.<br /><br />Det är det som gör "Sprängkraft i Iran" läsvärd, med inblick i ett kämpande folks vardag. Diktaturens kreatur finns överallt, men Irans arbetare har åter börjat röra på sig. Malm och Esmailian berättar om hemliga arbetarkommitter och dito kassor, och stridbara försök för rätten till facklig organisering. De ger också återblickar på viktiga och avgörande händelser i Irans historia. Speciellt intressant är det att läsa om "bergsvandringskulturen" som utgör en motståndsådra mot den 26-åriga prästdiktaturen.<br /><br />Eftersom författarna vurmar för något nyp av rådssocialism ägnas många sidor åt shorans uppgång och fall. Under en kort tid efter Shahens fall 1979 övertog arbetare fabriker och bildade shoras, råd styrda av arbetare. Men de dog nästan direkt med Khomeini vid makten. Arbetarråd blev islamråd. <br /><br />Under rubriken "Tusen pseudonymer samlas" tycker sig författarna sig se embryon till återuppståndna shoras. Nåja, en släng av tendensiös journalistik skulle det också kunna kallas.<br /><br />Iran är ett gammalt land med gränser äldre än de flesta europeiska. Det är ett land som inte angripit ett annat land sedan 1739. Också det en skillnad mot många europeiska länder. Ändå sägs Iran utgöra ett hot. Varför? Och för vem?<br /><br />För att landet och "miljonärs-mullorna" sitter på stora tillgångar av den ändliga rikedomen olja? Eller för att ett Iran med kärnvapen skulle utamna Israels kärnvapenmonopol och kanske innebära att mellanösterns karta ritas om? Många brännande frågor ställs på ett förtjänstfullt sätt av Shora Esmailian och Andreas Malm.<br /><br />
