Bokhoran blev författare

Johanna Lindbäck är född 1972 i Luleå, där hon själv gick på gymnasiet. Sedan flyttade hon till Umeå och bodde där ett tag innan bostadsorten blev Stockholm där hon arbetar som gymnasielärare i svenska och engelska. Vid besöket hos kulturföreningen Ordmån i Piteå började hon med att berätta om bokbloggen och att dess namn refererar till personer som slukar böcker av alla de slag, utan att begränsa sig till genrer eller vad som anses fint eller inte.
- När vi fem startade bloggen fanns det inga andra bokbloggar. Vi har länge varit en av de största litterära bloggarna i Sverige som inte är författarbloggar.
- Uppskattat men också provocerande har varit att vi började föra ett offentligt demokratiskt samtal om annan litteratur än den som vanligtvis recenseras på dagstidningarnas kultursidor. Många av diskussionerna på bloggen handlar om böcker som aldrig nämns annars, sa Johanna Lindbäck.
20 års träning
Att hennes bokutgivning också började för fyra år sedan, blev en lyckträff eftersom bloggen även visade sig fungera som marknadsförare.
- Många, även vuxna, har nog läst mina böcker tack vare bloggen.
Men det var inget Johanna Lindbäck tänkte på när hon för första gången avslutade ett bokmanus.
- Jag har haft en lång, mödosam träningstid på 20 år, med många påbörjade manus som aldrig blivit avslutade. Att jag lyckades nå slutet den här gången beror på att jag hade hela handlingen klar för mig innan jag började skriva och inte bara början som tidigare.
- Förut var jag för ivrig och orutinerad och började skriva ned berättelsen för fort. Så här efteråt kan jag bli irriterad för att det tog så lång tid för mig att komma på hur jag ska göra, men det positiva är att jag nu känner mig helt säker på hantverket, sa Johanna Lindbäck.
Verkliga miljöer
Att hon förlade miljöerna i "En liten chock" till Östra gymnasiet och kringliggande omgivningar i Umeå, förklarar hon med att hon som ung Lulebo längtade efter att läsa böcker med norrbottniska miljöer som hon kände igen.
- Men det fanns ju bara "Plupp i Lappland" och de miljöerna är dessutom påhittade!
- När jag bodde i Umeå läste jag Carina Rydbergs "Den högsta kasten" där inte bara miljöerna utan också personerna är autentiska med riktiga namn.
- Då bestämde jag mig för att bara ha verkliga miljöer i mina böcker, och Luleå och Umeå känner jag ju till bäst. Men personerna i mina böcker är påhittade, jag vill inte att mina elever ska tro att jag skriver om dem.
Ungdomlig dialog
En annan fördel som Johanna Lindbäck har upptäckt med att förlägga handlingen till Norrbotten och Västerbotten är att språkrytm, meningsbyggnad och ordanvändning kommer naturligt.
- Det är mycket lättare än att försöka få till stockholmska, sa Johanna Lindbäck som försökt sig på det också - och helst undviker om hon kan.
Eftersom första boken visade sig passa bra som ungdomsroman, har det fortsatt på den vägen.
- Det är enklare att fortsätta samarbeta med samma människor på förlaget och så tycker jag att det är lätt att skriva dialogen eftersom jag har mina elever omkring mig jämt. Jag kan få till det utan att det låter krystat.
Johanna Lindbäck berättade en del om var hon hämtar inspiration. Källorna visade sig vara allt från en Marcus Hellner-kram under OS, till goda idéer från andra författare och allt möjligt däremellan. Övriga titlar hon gett ut efter debut är "Min typ brorsa", "Tänk om det där är jag" och "Saker som aldrig händer". Den sistnämnda handlar om två killar som bor i Björsbyn utanför Luleå.