Ett par vardagskängor, ett par finskor, en gitarr och en lätt packning har precis parkerats i det ljusa hotellrum som vetter mot samma tomt som fritidsgården Ladan (i dag RFSL) där en ung Bo Sundström en gång träffade sin första ”riktiga” flickvän, Monica från Bergsviken.
Han är hemma i Piteå på jobbesök, Sundströms-pojken från Djupviken som blivit ett med svenska folket och som är en av få artister i landet som rättmätigt kan bära upp Jan Malmsjö-epitetet ”sång- och dansman”.
Snart ska han repa med Roxy storband inför en fullsatt spelning på Christinasalen, men han kämpar i motvind då han precis legat tokdäckad i feber.
Stort och intimt
Humöret är det däremot inget fel på. När Bo Sundström med sitt bekanta ”Pite-schwung” säger att ”vi är jävligt nöjda med plattan” kan nog ingen ifrågasätta uppriktigheten.
Bo Kaspers orkester fick lite kreativt andrum efter Bo Sundströms medverkan i en viss tv-succé.
– Vi fick ett extraår på oss. ”Så mycket bättre”-året. Sedan tog vi ett musikskrivar-sabbatsår för att åka och spela. På vår nyvunna popularitet.
Det sista understryker han lite humoristiskt och skrattar gott.
På turné letade bandet sin särart och de nya låtarna har skrivits utifrån det ledordet. Bo Sundström försöker sätta fingret på var den ligger.
– Vi har en fäbless för stora intima låtar, som ”Utan dig” och ”Vi kommer aldrig att dö”, som smäller på ganska mycket men ligger ganska nära hjärtat ändå. Det är inte flaggviftandet, som U2 är så bra på ...
Men små vimplar kanske?
– Ja (skratt) vimplar. Men annars är det som ligger på skivan det som i mångt och mycket skiljer ut oss från resten av Musiksverige; visan, ett kompetent sätt - tycker jag själv - att skriva svensk soul. Och så jazzpop. En förlängning av jazzschlagern och det där Hasseåtage- och Beppe Wolgers-tänket. De sakerna skiljer ut oss och det har vi försökt få med här.
Alla engagerade
Föregångaren, ”Du borde tycka om mig”, producerades av Veronica Maggio-producenten Christian Walz. Bo Sundström beskriver det som om han stoppade in musiken i sin professor Balthazar-maskin och så kom det ut en skiva på andra sidan. Orkestern var nöjd, men den här gången blev det i stället ett gammaldags sätt att spela in på, tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck som lyckats bra med ett kollektivt engagemang.
– Det är ganska tungt att spela in en skiva, rent prestigemässigt och konstnärligt. Nu har vi kommit ut och sagt ”helvetes vad kul det var”. Det ska vara kreativt. Om det är kul är det en bonus.
Det är väldigt organiskt den här gången?
– Absolut. Det som spelats in i lokalen är verkligen det du hör. Vi spelade in 15 låtar på sju dagar. När hände det sist? Sedan har det varit ytterst sparsamt med pålägg. Jag sjunger live på rätt många låtar.
Stärkt
Fem år efter sitt äktenskap sa klaviaturspelaren Mats Schubert ”Nu är jag redo att gå sönder – igen”.
– Han kände sig stärkt. Det är nästan som ett Ronny Eriksson-citat. Det fick bli både en låt och titeln på plattan, säger Bo Sundström om verket som pryds av en bild på preussiske kroppsbyggaren Eugen Sandow (1867-1925).
På kartan
Stärkt är även orkestern. Dagsformen är ”väldigt, väldigt bra” enligt Bo Sundström.
– ”Så mycket bättre” har hjälpt till enormt. Gudarna ska veta att jag inte tyckte att det var särskilt kul att spela in serien. Jag hankade mig igenom det. Men processen för oss, att göra grejen och att jag inte gjorde bort mig ... Det var som om man kom ut som jävligt vuxen.
– Jag har sagt att man inte bryr sig längre och att ängsligheten har försvunnit. Det håller jag fast vid. Men jag tror att identiteten för oss som band stärktes. Vad kan vi och vad är vi bra på – vår plats på Sveriges musikkarta.