Berörande kvinnoporträtt
Film: Alice och jagMed: Alice Timander och Rebecka RasmussonRegi: Rebecka RasmussonLängd: 1 timme 14 minuterBetyg:PPPPE FILM
"Alice och jag" är ett skönt avbrott i det annars så standardiserade utbudet. Filmen inleds med svartvita klipp: Alice Timander vimlar på kändisfester under 50- och 60-talen. Hon beskrivs av Rebecka Rasmusson som den vågade blondinen som alltid bar på ett leende. Precis som förväntat är det bara en tidsfråga innan bilden krackelerar.
Att bli känd har varit något av en karriär för Timander. Det tog tid innan hon blev uppmärksammad: Från misslyckad skådespelerska till foajedrottning. Alice Timander säger själv i filmen att behovet att synas blev ett substitut för den kärlek hon aldrig fick från sina tre män.
Övergångarna till Rebecka Rasmusson, som djärvt delar med sig av sitt privatliv, är diskreta men tydliga. Löv och ljus flimrar framför kameran, Rasmussons röst blir mer innerlig till skillnad från när hon återger episoder ur Timanders liv. Rasmusson blir lämnad för en annan kvinna under sin graviditet av den man hon trodde sig älska. Hennes egna barndomsbilder, som består av saknad till den frånvarande mamman, vävs samman med Timanders äldsta dotter Annikas tankar om att leva i skuggan av en mamma som valde premiärer framför hemmakvällar.
Det är sensibelt klippt, intervjuerna med Timanders dotter är gjorda i största respekt och nyfikenhet. Rasmusson tar delar av de här kvinnornas liv och skildrar kvinnan som hustru, moder, älskare, självbejakare, övergiven, men aldrig någonsin porträtterar hon kvinnan som tillfredsställd.
Vi är inte ikapp ännu, säger Alice Timander i en av intervjuerna. Hon syftar till att kvinnor fortfarande inte får göra karriär samtidigt som de upprätthåller ett familjeliv. Hon konstaterar också att allt det goda som kärlek för med sig resulterar i ett väldigt högt pris. När jag ser Timanders dotter Annika stå vid sidan om medan hennes mamma mottar gratulationer på sin 90-årsdag är det uppenbart vem som fick betala priset.
"Alice och jag" är en mjuk film, gjord med mycket kärlek för kvinnan. Med dessa lovord sagda är det dags att förklara en filmrecension på Kultursidan, särskilt med tanke på att filmen ifråga inte visas mer i Piteå. Frågan kan besvaras med en motfråga: Varför överhuvudtaget recensera en konsert? En bok? För att berätta för dem som inte hade möjlighet att ta del av filmen hur bra den var och att den inte bör missas nästa gång den visas.
Så jobbar vi med nyheter