Balsam för själen med Brahms

Konsert: Erik Westbergs vokalensemble, Hannah Holgersson (sopran), Arne Lundmark (baryton), Henrik Berg och Mårten Landström (piano)Program: Brahms Ein Deutsches Rekviem, LondonversionenPlats: Öjeby kyrka fredag kvällPublik: ca 100E MUSIK

Piteå2006-11-25 00:00
Brahms Rekviem tillhör ett av musikhistoriens största verk för kör, solo och orkester. Det är också så vi oftast möter det som åhörare eller deltagare: full orkester och jättekör. När Erik Westbergs vokalensemble tar sig an Brahms rekviem, möter vi detta stora i det lilla formatet. Med endast tjugoen körsångare, och pianisterna Henrik Berg och Mårten Landström som orkester vid flygeln, njuter jag romantikens breda klangspektrum i Brahms egenhändigt transkriberade londonversion. Det är kärnfullt och mästerligt!



För första gången uppförs londonversionen i norra Sverige, och Erik Westberg har, förutom sin rekrytering av fullfjädrade körsångare och två av Sveriges bästa pianister, engagerat två sångsolister av mycket hög klass. Pitesonen Arne Lundmarks kraftfulla baryton ljuder genom valven i "Herr, lehre doch mich", och hans i alla lägen övertonsrika röst går lätt igenom både kör och ackompanjemang. Men det är i just detta solo jag saknar orkestern. Pianosatsen låter i mina öron för splittrad för att bära upp det allvar Brahms förmedlar i detta solo. Bättre gör sig transkriptionen till kören.



Sopranen Hannah Holgersson har på senare år gjort sig ett namn som solist i en mängd skilda sammanhang. Hennes stora register gör henne till en sångerska med möjligheter att ta sig an i stort sett vilka uppgifter som helst, inte bara inom det klassiska området. Som solist i kvällens konsert är hon som klippt och skuren; en ung röst med ett vuxet uttryck och med en dynamisk spännvidd från svagaste pianissimo till starkaste fortissimo. Där rösten har svårt att hävda sig mot ackompanjemanget stärks den av Hannahs personliga och mycket fina gestaltning av "Ihr habt nun Traurigkeit". Jag sitter andlös!



Det är ändå vokalensemblens insatser som berör mig mest ikväll. Kanske beror det på att denna kammarmusikaliska version bjuder mig en ny form av romantisk körsång, fri från tveksamma och segstartade insatser. Med undantag för något enstaka tempobyte gör ensemblen en klanderfri och minnesvärd insats. Det är lättburet, tydligt och klart, mycket tack vare det fina ackompanjemanget.



Kanske är det ingen tillfällighet att Brahms rekviem ofta framförs när novembermörkret sänkt sig över oss nordbor. Här möter vi mörkret och sorgen, men också hoppet om en ljusare framtid. Jag lämnar Öjeby kyrka med värmen av Brahms toner kvar i hjärtegropen. Erik Westberg har all anledning att sträcka på sig: Saliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!