Bach ledde till doktorshatt

Med ett livslångt musikaliskt lärande bakom sig har Lena Weman Ericsson gedigna kunskaper om tidig musik, både när det gäller att framföra den och teoretiskt.
Därför tog hon oförskräckt chansen att arbeta som doktorand vid universitetets institution för musik och medier i Piteå, när möjligheten öppnades i form av en delfinansiering av hennes tjänst från Luleå tekniska universitet centralt. Pengarna skulle räcka i två år, så Lena Weman Ericsson doktorerade på halva den normala tiden. Efter det första året överraskade hon sig själv rejält:
- Jag hade tänkt analysera tidig musik och spela den. Men jag upptäckte att det filosofiska perspektivet, som jag inte alls tänkt på in-nan, var allra mest spännande och det ledde till att uppförandepraxis blev huvudgrejen i avhandlingen. Så den blev inte alls som jag trott, men det är jättekul att det blev som det blev, säger hon.
Klang i balans
Lena Weman Ericsson har alltid varit övertygad om att all musik vinner på att framföras tidstroget.
- Ett troligt antagande är att musiken var skriven för vissa typer av instrument på Bachs tid. I samspel klingar de på ett visst sätt. När musiken spelas på moderna instrument förändras klangen, eftersom balansen mellan dem blir en annan. Då går det inte att artikulera och forma tonerna på det sätt som kompositören tänkt och då tappar musiken i kvalitet.
- Uppförandepraxis är alltså viktigt och värt att anstränga sig för, sammanfattar hon huvudinnehållet i sin doktorsavhandling.
Varför Lena Weman Ericsson fastnat för just Bach har hon själv ingen förklaring till, men hon säger att avhandlingens titel beskriver hennes känsla för hans musik.
- Om inte Bach funnits hade tystnaden i världen varit skrämmande för mig. Alla flöjtister återvänder till hans flöjtsonater trots att de inte är världens mest komplexa musikstycken. Det är något med känslan i dem. Själv har jag gjort det i 20 år, men inte förrän under disputationskonserten förra torsdagen kände jag att det här har jag grepp om!
- Klangen bar hela vägen, det var jättehäftigt. Hans-Ola kände det också, en slags positiv energi som vi samtidigt blev lugna av. Det var enbart kul att lira och för en gångs skull hade vi förberett oss under lång tid, ända sedan i somras. Allt hann landa på ett annat sätt än när vi förbereder oss under en kort men intensiv period som det vanligtvis brukar bli.
Tre handledare
Hon syftar på sin man, professor Hans-Ola Ericsson, som spelade orgel och cembalo under konserten och som har varit hennes konstnärliga handledare under doktorandtiden. Sverker Jullander, även han professor vid institutionen i Piteå, hade det övergripande handledaransvaret. Förra prefekten Karin Ljuslinder, medie- och kommunikationsvetenskap, var vetenskaplig handledare.
- Att få en helt annan infallsvinkel av henne var perfekt. När det gäller Hans-Ola har vi samma inställning till musik, men han kommer mer från det samtida hållet och jag från det tidiga. Vi har fost-rat varandra musikaliskt åt vardera hållet och vårt musicerande är en del av avhandlingen. Ett beslut som växte fram efter ett tag och jag tycker det blev lyckat, säger Lena Weman Ericsson.
Avhandlingens titel är hämtad ur sista raden i en dikt som hon och hennes man ofta tittat på och som hon fått poeten Lars Gustafssons tillstånd att publicera i sin text.
- Titeln har väckt både frågor och protester. Vid slutseminariet, då man presenterar en preliminär text, ansågs den inte vara tillräckligt traditionellt vetenskaplig, säger Lena Weman Ericsson som gläds åt att ha fått igång diskussioner.
Musiken bekräftar orden
En skiva följer med avhandlingen. Den innehåller sju inspelningar av samma Bach-sonat, gjorda vid olika tillfällen under textens framväxt.
- Vi gjorde det för att visa på förändringar under tiden. Texten har därmed bekräftat musicerandet och tvärtom. Utan musik är det inte lätt att sätta sånt här på pränt, särskilt eftersom Hans-Ola och jag inte pratar så mycket med varandra när vi spelar ihop.
Dagen efter konserten i Acusticums stora sal ägde själva disputationsakten rum i musikhögskolans aula, med professor emeritus Jan Ling vid Göteborgs universitet som fakultetsopponent.
- Ett mycket bra samtal uppstod, det var en tillåtande och bra atmosfär tack vare en bra opponent. Jag var inte nervös, jag hade mest tänkt på konserten och förberett mig för den eftersom den var så viktig.
Fortsättning följer
Det här var den andra konstnärliga disputationen vid institutionen, men det kommer fler. Först var koreografen Åsa Unander Scharin (dans), den tredje sker nästa vecka när sångpedagogen Daniel Zangger Borch avlägger filosofie doktorsexamen i musikalisk gestaltning med avhandlingen "Sång inom populärmusikgenrer".
- Vi är tvungna att ha disputerad personal på institutionen för musik och medier, för att höja kompetensnivån formellt sett.
-För min egen del innebär det här att jag är behörig att handleda på andra nivåer än tidigare och att examinera, säger Lena Weman Ericsson.