Faktiskt, hon är född i Piteå. För sjuttio år sedan. Men endast 2,5 år gammal lämnade familjen bygden för södra Sverige.
– Och jag har inga barndomsminnen härifrån att relatera till, även om jag alltid längtat norrut, förkunnade Åsa Moberg inför ett knöktjockt Kaleido, där 130 tillgängliga stolar barrikaderades i ett nafs.
Åsa Moberg, journalist, författare, översättare, kvinnokämpe, kärnkraftsmotståndare och mycket annat, äntrade scenen och reflekterade över valda delar av sitt liv sammanfattade i en nyutgiven memoarbok.
– Hmmm, jag som egentligen hade tänkt bli textilkonstnärinna, avslöjade hon inledningsvis.
Läsarsläktet kan tacka att en ung Åsa Moberg istället började skriva för allt vad tyget höll – och fick sitt första epos erkänt som ingång till ett livslångt skrivande.
Till viss del är det egentligen Gunnar Myrdals fel, eller förtjänst. 1968 när proteststormarna glödde, inte minst mot USA:s bombardemang mot Nordvietnam, skrev Myrdal i Dagens Nyheter att de unga istället borde gå ut i strid i Vietnam istället för att demonstrera.
Budskapet andades självgodhet och arrogans, enligt Åsa Moberg tolkning. 20 år gammal parkerade hon vid skrivmaskinen, utvecklade en röst för en ny generation med en text som Aftonbladet publicerade i mars 1968 under rubriken: ”För en sann soldat är det aldrig för sent att dö”.
Debutartikeln blev mycket uppmärksammad. Tre veckor senare erbjöds Åsa Moberg möjligheten att leverera två krönikor löpande varje vecka till Aftonbladets kultursida. Hon accepterade – och blev kvar i tolv år.
Skrivandet har även resulterat i en lång rad böcker, flera där andra människors liv och leverne hamnat på pränt via författarens försorg.
– På senare år har jag börjat fundera på att skriva om mitt eget liv, medan jag minns något. Jag testade tanken med förläggare och rådgivare, började så smått att pränta ner minnesbilder som slagit mig direkt när jag vaknat på mornarna.
Efter mycket manglande, textbantning – ”Jag har en förmåga att sväva iväg i mitt berättande” – är den nu färdig. ”Livet”.
Berättelsen börjar med hennes 96-årige pappas död, men infallsvinkeln och den röda tråden är det händelsespäckade året 1968.
– Som 20-årig kvinna kändes allting superrätt. Nu har jag blivit 70 och allt känns precis likadant, superrätt. Men det är trots allt bra att skaka fram en jubileumsvinkel när man ska sälja in en produkt, konstaterade Åsa Moberg.