Kulturföreningens näst sista författarträff denna säsong, välkomnade författaren och illustratören Jakob Wegelius. Han som skrivit, formgivit och illustrerat två Agustprisbelönade romaner med en förståndig gorilla som huvudkaraktär.
Eftersom Jakob Wegelius inte gillar att föreläsa om sina böcker, var styrelseledamoten Karin Mattsson samtalsledare och ställde frågor. Till att börja med delgav hon sina egna erfarenheter av att ”Legenden om Sally Jones” som utgavs 2008 och och i synnerhet 2014 års uppföljare ”Mördarens apa” fungerar för alla åldrar, trots att de sägs tillhöra barn- och ungdomskategorin.
– Att en bok uppfattas som en allålderbok betyder kvalitet, så det är vad jag hoppas på för mina böcker. Berättelserna om Tintin är min förebild, de innehåller flera skikt så att personer i olika åldrar kan läsa dem med behållning, sa Jakob Wegelius.
”Hopplöst”
Han konstaterade att för hans del är ålderskategorisering av böcker ”helt hopplöst” eftersom det marginaliserar litteraturens gränsöverskridande värde.
– Många förläggare håller med. Att upplysa om att en bok är till för 30-35-åringar skulle vara konstigt. Vuxenböcker kategoriseras aldrig men det är en bokhandelsgrej att göra det för barn, sa Jakob Wegelius.
Han tillade att förlaget (Bonnier Carlsen) ville ange att ”Mördarens apa” riktar sig till barn från nio till tolv år.
– Det ville inte jag, det blev istället upp till 15 år. Lite bättre.
Ett kontrakt
När Jakob Wegelius arbetar med en ny bok försöker han hålla sig till två viktiga regler. Dels ska berättelsen ha flera lager av mening och betydelse, dels går han in för att efter bästa förmåga vara korrekt. Att göra efterforskningar och undersöka fakta tar alltså tid, ett arbete som han menar avspeglar sig i en känsla av autencitet.
– Att skriva skönlitterärt innebär att jag som författare ingår en överenskommelse med läsaren, som lägger ned tid på att ta till sig min berättelse. I gengäld måste jag se till att det inte uppstår revor i fiktionen.
– Så länge läsaren är inne i den värld jag skapat, ska vederbörande inte behöva halka ur den på grund av något som inte stämmer. Författaren får inte bryta sin del av kontraktet genom att slarva.
Excesser
Grundidén till uppföljaren om apan Sally fanns när den första boken var klar. Jakob Wegelius förklarade åren emellan utgivningarna med att han hade illustrationsuppdrag åt andra som han inte kunde tacka nej till och att hans skrivmanér är tidskrävande. Han sa att han är effektivare med bilderna än med texten, trots att han har svårt för att behärska sig när det gäller att rita detaljer.
– Det var svårt att växla spår från det rapsodiska serieberättandet med lite text och stora bilder, till ett renodlat romanformat som blev nödvändigt eftersom texterna blev längre än jag tänkt från början.
Handlingen i den senaste boken utspelar sig i huvudsak i Portugal, till en del även i Indien. För att få fram en trovärdig bild av den stenrika karaktären Maharadjan, tog han reda på så mycket som möjligt om tiden när britterna härskade i Indien genom att söndra.
– Maharadjorna var ofantligt rika och många av dem var otroligt barnsliga. Jag fick tona ner excesserna som de ägnade sig åt, för annars skulle det ha uppfattats som om jag överdrev.
Exotism
Jakob Wegelius angav två skäl till varför han förlagt berättelsen till tidigt 1920-tal:
– Jag vill ha roligt när jag tecknar och på den tiden var tingen vackrare. Dessutom måste det finnas ett visst mått av exotism i anslaget till en äventyrsberättelse och för hundra år sedan var världen större – resande tog längre tid och innebar mycket mer som man inte kände till på förhand.
Första gången Jakob Wegelius skrev om apan var karaktären en bifigur i en biografi om en lastbil, publicerad i en antologi med titeln ”Den gula barnkammarboken”. Nästa steg blev biografin om Sally Jones.
– Med ett djur som kan tänka, skriva och förstå, men inte prata blir det varken ett barn- eller vuxenperspektiv. Paradoxalt nog blir perspektivet istället allmänmänskligt. Hon är en bra och behändig huvudperson.