Dess rekvisita är fylld av vitt ludd, inre organ, en symbolisk balett av skyltdockeben, och annat som behövs för att publiken ska känna sig obehagligt hemma i det lyhörda hyreshus där vardagen pågår.
Föreställningen har med andra ord alla ingredienser för att kantra över. Antingen mot gravstämningens rand, eller mot en vinglig stapel av dråpligheter. Men Anna Pettersson håller balansen med hjälp av musikerna, sina sånger och dagsaktuella spörsmål som omgörningar, priser, tid, utseende, kalorier, ekonomi, tystnad, pratsamhet, rum och tomrum och knivar i ryggen.
Musiken sägs hon också ha skrivit själv, men den är snarare en grundmix från allas vårt kulturarv av revykupletter, jazzballader, visor, kabareer, musikaler och smörsånger.
Mixen är välgjord och trion som ser ut som en man från topp till tå, fungerar så också. Anna Pettersson sjunger på ett anspråkslöst men välartikulerat sätt med sin alt, vilket ger ordens betydelse mycket plats.
De sjungna orden är värda att lägga på minnet, vilket även gäller flera av de talade:
Sången "En stund, en glimt, ett ögonblick, blev kvar fast tiden gick ..." föregås av ironi i uppmaningen: "Håll ett högt tempo utan att förlora innehåll och glöm för guds skull inte att skriva om slutet".
Slutet som består av ett i detalj planerat extranummer, är en riktig kalasbonus. Då kommer orkestern tillbaka på scenen med öron à la playboykaniner, medan huvudpersonen klätt på sig en fluffig festblåsa istället för att klä av sig.
Sången "Hela världen vimlar utav män" med specialeffekter, är det roligaste bidrag till debatten om "minnligt och kvannligt" som jag hört på länge.