Efter tio minuter i Piteå ställde sig Athena Farrokhzad mitt i Gallerians entréplan och läste högt ur sin bok. En majoritet av de shoppande stannade inte för att lyssna, men de som gjorde det fick ta emot tunga ord.
– Boken är inte lång, det står bara lite på varje sida, men jag har vägt varje ord på nån sorts våg. Det här är en introduktion till i kväll och då hoppas jag på samtal med publiken, sa hon till PT.
På kvällen var hon mera i sitt rätta element och förklarade att bibliotek är hennes "ursprungsplats i världen". Hon tillbringade en stor del av sina första 20 år i livet i en fåtölj på Göteborgs stadsbiblioteks litteraturavdelning läsandes poesi.
– Nu jobbar jag med poesi på många olika sätt och alla förenas i mitt brinnande intresse för att läsa dikter. När folk pratar med mig om boken kan jag identifiera mig mer med mina läsares position än min egen som författre.
Politik och poesi
Athena Farrokhzad förklarade att premissen för hela hennes liv är att vara verksam i olika politiska rum, eftersom hennes föräldrar flydde Iran som en konsekvens av sitt politiska engagemang. Samtidigt är hennes ambition att göra poesin möjlig för alla att ta till sig – "att erbjuda den som alternativ i världen" som hon sa.
– Därför vill jag befinna mig där politik och estetik pågår i samma sammanhang. Styrkan i att vara människa är att möta världen tillsammans med andra. Berättelser och erfarenheter avspeglar världen och formar den.
– Jag behöver andra för att det ska uppstå något intressant, på egen hand kan jag inte föda fram något.
Gråt-gräns
I "Vitsvit" har hon använt sig av allt möjligt som sagts och skrivits i olika tider av olika människor. Den 70-sidiga bokens grafiska formgivning gestaltar innehållet med sin vita text på svarta remsor, liksom det spegellika omslaget. Innehållet är resultatet av ett långt och mödosamt arbete som hon inledde i Berlin 2008.
– Där skrev jag bara saker som gjorde mig ledsen – om krigets, migrationens och rasismens erfarenheter. Då tänkte jag att om det är det här jag består av måste jag utforska om det är en angelägenhet för resten av världen också, sa Athena Farrokhzad.
Hon bestämde sig för att göra ledsenheten till ett koncept och begränsade sig till att bara det som fick henne själv att börja gråta skulle få stå kvar, allt annat skulle strykas.
– En patetisk verksamhet som jag inte rekommenderar! Jag skrev långsamt i en mödosam jakt på en form som skulle bära detta. Sist av allt kom jag på att det skulle vara ett körverk av individer i en familj.
Eftersom boken kretsar kring teman som är svåra att prata om tvekade hon länge:
– När man sätter fingret på problem blir man problemet, man är den som förstör den goda stämningen.
Sommarpratet
Athena Farrokhzad berättade bland annat också om när hon i somras pratade om fascism och rasism i Sveriges Radios "Sommar" i P1.Det ledde till mycket starka reaktioner – antingen positiva eller negativa. Knappast någon förblev oberörd av programformen med väven av lyrik, politik och musik. Hela 36 poeter från hela världen citerades.
Anmälningarna till granskningsnämnden och den mediala debatten har inte påverkat henne nämnvärt och hon har inte börjat tänka på hur hon bör uttrycka sig , förklarade hon för PT:
– Nej, jag tänker inte alls på det, jag kör på som vanligt och säger vad jag tycker.
Tagen publik
För de 30-talet i publiken hos Kafé å läs, bekände Athena Farrokhzad att hon blev förvånad när radion ville ge henne av alla människor 90 minuter fritt spelrum en och en halv månad innan valet, inför en miljon lyssnare.
– Oavsett vad jag gör härnäst lär jag associeras med sommarpratet.
– Mina vänner och jag var mycket frustrerade över den politiska situationen och jag tänkte att jag skulle säkert vara den enda poeten och aktivisten som fick vara med i "Sommar" på mycket lång tid. Så jag bestämde mig för att ta tillfället i akt och säga allt på en gång och prata som en representant för fler än mig.
– Jag hade en folkbildningsambition, jag ingår ju i en tradition av lärande eftersom jag arbetar på en folkhögskola.
När Athena Farrokhzad läst två tredjedelar ur sin bok, var det dags för det samtal som hon hoppats skulle uppstå. Men när hon slutat läsa var alla tysta.
Till sist förklarade någon att högläsningen var så överväldigande att den var svår att kommentera. De närvarande enades om att det kanske vore klokt att läsa bara en sida om dagen för att kunna smälta innehållet.