Via piano, fiol ("det lät fruktansvärt illa") och "Blinka lilla stjärna" på akustisk gitarr blev det så småningom en elektrisk dito för unge Mattsson som minns skolavslutningen i årskurs sex, där han sjöng "Ont i magen-blues", som ett "kanske avgörande" ögonblick.
På den lokala rockscenen ingick han under 80-talet i band som X-akt, Miljonerna och sist Genre Hippy (som snart skulle bli en del av den lokala musikscenen i Skellefteå). Under Ripp-Rock-eran gick han och lyssnade på i stort sett alla lokala band och de var många i Piteå på den tiden.
- Det var ett intressant sätt att ta in musik. I stället för att se band på tv gick man på spelningar och stod där och kollade in förstärkarna och allt.
Som en klassresa
När han gick ut gymnasiet hade han sett allt som Piteå hade att erbjuda. Stockholm lockade.
- Det var musik som drog mig dit. Jag ville gå på konserter och köpa skivor. Att det skulle bli en musikkarriär var ingenting jag trodde. Jag skulle bli läkare, tänkte jag.
Från "någon slags gothrock" med Genre Hippy blev det snart indiepop under namnet Popsicle. De var tidiga och blev snabbt omhuldade av kritiker och publik och flyttade sakta men säkert fram positionerna.
- I dag låter det här "mainstream" men då var det här smal musik - konstig. Då fanns Ledin och Eva Dahlgren medan vi var influerade av My bloody valentine, Ride och Sonic Youth, säger han efter att ha spelat upp musikexemplet "Hey princess".
Och visst har han glada minnen från turnéerna med Popsicle:
- Det var som att vara på klassresa med sina bästa klasskompisar. Det var fest varje kväll. Vi fick spela musik och vi fick betalt. Man trodde inte att det var sant.
Med hiten "Not forever" breddades publiken avsevärt. Andreas Mattsson minns en spelning på Liseberg sommaren 1996 när han plötsligt blev varse populariteten.
- I samband med den fick vi åkband till karusellerna, men vi tog oss ingenstans. Det var små människor överallt som skulle ha autografer. Vi hade inte fattat någonting.
Efter en platta som inte blev samma stora framgång och en turné som förband till Cardigans i Japan sprack bandet.
- Det kändes som om vi hade förlorat indiefansen och de som gillade hiten gick vidare till andra hitband.
Ut i kulisserna
Han kände sig lockad att arbeta i kulisserna, att skriva låtar snarare än att framföra dem själv. Under ett antal år arbetade han och kompisen Niclas Frisk upp ett gott rykte som låtsnidare.
- Man fick svälja sin stolthet och se det på ett annat sätt. Jag kom från 90-talets indiepop där det var väldigt klart vad man fick och inte fick. Man kan skriva låtar som man inte skäms för, men som man kanske skäms för när den kommer ut (skratt).
När någon föreslog att de skulle jobba med Peter Jöback tyckte Andreas Mattsson spontant att det gick för långt. I dag är det ett samarbete han uppskattar.
- Det är roligare att ta någonting man inte förstår eller något man har svårt för och jobba med det. Jöback var "vad är det här för något". Han har visat sig vara väldigt bra att jobba med. Vi har hittat någon gemensam nämnare och han är inte så rädd av sig.
Niclas Frisk (i dag medlem i A Camp) beskriver han som låtskrivarduons entreprenör.
- Han är den som vill starta företag och göra reklam för våra "varor". Jag är dålig på det. Sedan är han väldigt bra på att skriva musik.
I en period där Cheiron-studion var tongivande och mycket handlade om programmerad musik satsade Mattsson/Frisk på att jobba med att gå åt motsatt håll. Rådet till den som vill slå sig fram som låtskrivare är att försöka hitta "en plats där ingen annan är".
- När Pink slog igenom ville skivbolagen ha sånt som låter som hon. Pink är ju en hit för att ingenting har låtit som hon. Det där blir man så trött på ibland. Därför är det skönt att få göra någonting på ens egna villkor.
Gospelrock med Carola
Ett samarbete med Carola inleddes runt 2000, men när albumet "My show" släpptes 2001 var det bara låten "You + me" som överlevt och då i en polerad version. Artisten sa så sent som i lördagens dokumentär att hon ångrar att det inte blev mer av samarbetet. Det är inte svårt att förstå varför. Mattsson spelar upp en snutt från låten som den var tänkt från början och både publiken och den här artikelns författare häpnar. 60-talssoul, gospel och rock i en, tja, salig blandning och en Carola som möjligen gör sitt livs sånginsats. Det går bokstavligt talat ett sus genom församlingen och Mattssons eget omdöme är "det lät fantastiskt". Ändå har inspelningarna aldrig nått utanför slutet sällskap.
Att han bär med sig lyssningsexemplen i en påse från musiktemplet Pet Sounds - smått legendarisk skivaffär för pop, rock och "americana" på Skånegatan i Stockholm - känns på något sätt helt rätt.
Turné med Hello Saferide
I tolv år har han livnärt sig som låtskrivare. Hans produktion på senaste Hello Saferide-albumet grammisnominerades och S Club 8-singeln "Sundown" gav honom en fjärdeplats på brittiska singellistan 2003. I vår turnerar han med Hello Saferide. Det blir en ny platta med egna bandet Vanessa and the O’s och så småningom lär det dyka upp ännu en soloskiva.