I lördags var det vernissage för utställningen ”Parallèles” som visas på Kaleido tills i mitten av maj. När Amanda Mendiant ser sina målningar samlade, säger hon att det kanske blev en mörk utställning, utan att hon tänkt på det medan den kom till.
– När jag målar har jag alltid fyra-fem dukar igång samtidigt, som får växa fram parallellt fast i olika hastigheter. De får ge näring åt varandra hela vägen, förklarar Amanda Mendiant den franska titeln på utställningen som hon arbetat med de senaste nio månaderna.
Istället för ett genomgripande tema presenterar hon serier där hon tagit sig an olika utmaningar. Men mycket kretsar kring hur vi människor uppmärksammar varandra i mediabruset.
– Många känslor återkommer inför dessa bildströmmar som aldrig sinar. Jag behöver vara utan dem men kan inte. Det är svårt att vara objektiv kring det som händer med flyktingfrågor, terrorattacker och annat som är rörigt i världen.
I den största målningen, som inte ingår i någon av serierna, har hon målat sju versioner av sig själv. En för varje veckodag och den känsla eller händelse som då påverkade henne mest.
– Det kunde vara något offentligt, mediastyrt, privat, intimt. Ibland passerade flera veckor innan jag kunde fortsätta. Jag har jobbat mycket med lager och skiftningar, till exempel mellan blankt och matt, säger Amanda Mendiant.
Hon har försökt frångå tryggheten i det hon vet att hon kan, genom att inrikta sig på sådant som hon är mera obekväm med. Hittills har hon inte visat resultatet på någon utställning, bara på sin hemsida.
Ett exempel är att hon gjort porträtt på män.
– De män som jag porträtterat finns i verkligheten. Jag valde dem för att jag tycker de har intressanta utseenden, men det var svårt att måla dem.
Ett annat exempel är att hon som brukar fokusera på ansikten i sina bilder, gjort en serie med dansare där kroppsspråket står i centrum.
– Dans är oerhört viktigt för mig och jag tycker att dansens uttryck till och med är starkare än konstens, därför ville jag plocka bort blickarna och ansiktena, säger Amanda Mendiant.
Hon som alltid brukar börja med svart när hon målar, har den här gången tvingat sig själv att börja med ljusare färger och att använda en annan färgskala än vanligt.
– Jag har jobbat med färger som jag tycker är svåra, blått till exempel.
Hon exemplifierar med att visa en serie porträtt av kvinnor i olika åldrar, från 20 till 50 år.
– De här porträtten ville jag måla på trä istället för duk, för samtidigt som trä är ett banalt träslag är det viktigt för oss som bor här. Det representerar också hantverk, som förknippas med något gediget.
– Serien var rolig att göra, för man kan leka med hur en del tycker att en ålder ska vara eller är. Också det handlar om hur vi uppmärksammar oss själva och varandra, säger Amanda Mendiant.