Amandas kvinnor intar foajén

Kvinnor är för Amanda Mendiant de mest inspirerande motiv hon kan tänka sig.
- Alla är så olika, jag blir aldrig less! förklarar hon.
Sedvanliga porträtt gör hon inte, däremot hämtar hon inspiration från olika personer eller bilder som kommer i hennes väg.
- Man kan säga att jag gör porträtt, fast utan en specifik person bakom. Jag blandar intryck från starka personligheter som jag fascineras av, med atmosfärer och attityder.
Svettig sommar
Amanda Mendiant är medveten om att kvinnorna oftast inte har kläder på sig när målningen är klar, ett signum som hon förklarar med att nakenheten ger ett friare och tidlösare uttryck:
- Det finns inget förföriskt i det. Kläder är mer modebetonade och då är det inte lika intressant att måla kvinnorna helt enkelt. Det är vackrast att måla hud, då kan jag leka med ljuset mycket mer och har full frihet att låta stämningen styra utan annat som stör.
Amanda Mendiant har målat hela sommaren, efter att först ha tagit mått på samtliga väggar i foajén. Fem stora akryler och tre giclée-tryck hänger nu på plats. De sista detaljerna avslutades kvällen innan hängningen.
- Det blev svettigt att få allt klart, men jag jobbar rätt bra under press har jag märkt. Rent tekniskt händer det mycket efter fem-sex tavlor. Ju mer jag jobbar, desto mer frihet får jag i uttrycket.
Fler element
Oftast går Amanda Mendiant till väga så att hon först skissar kompositionen. Hon låter blanda ganska många färger så att hon har ett lager av nyanser.
- Jag återanvänder de nyanser jag har hemma, men försöker hitta på olika färgkombinationer.
Hon brukar inte mäta lokalen i vanliga fall, men ville passa på att utnyttja väggarna maximalt nu när utställningen är på hemmaplan. Eftersom hon helst målar stora dukar brukar annars transporterna vara ett problem att lösa.
- Bilderna och personerna blir pampigare när de tar plats, därför gillar jag stora format. Och hit var det lätt att frakta dem.
Ett par av målningarna i utställningen har inslag av djur. Amanda Mendiant säger att om hon ska införa fler element i sina målningar än kvinnor, blir det definitivt djur. Djuren är liksom integrerade i håret och kroppsformen på respektive kvinna. En kvinna har en räv på huvudet, till exempel.
- Räven målade jag för att min son är förtjust i rävar. Och jag gillar den starka färgen och stoltheten hos dem, det ger bilden något norrländskt.
På gott och ont
Amanda Mendiant förklarar att hon känner sig mer utsatt när hon ställer ut hemma i Piteå än någon annanstans, med tillägget att det är på gott och ont.
- Det är roligt att se målningarna hänga här efter att ha jobbat så intensivt med dem. Samtidigt är det läskigt att de nu blivit allmän egendom, säger hon.
Hon tror att tavlorna kan tillåtas tala mera för sig själva på en ort där ingen känner henne.
- Då kan folk vara mer objektiva i vad de tycker utan att blanda in mig personligen. Men det är roligt att dela med sig till familj, vänner och bekanta också.
Konsten talar
Tidigare arbetade Amanda Mendiant som anställd illustratör. Sedan tavlorna "tagit över" som hon säger, gör hon illustrationer bara när hon blir tillfrågad.
- De som hör av sig numera tänker oftast på hur jag målar tavlor när de beställer en illustration. Kunderna vågar inte bestämma över mig på samma sätt som de gjorde när jag jobbade på byrå.
- Där var allt detaljstyrt och mera tekniskt. De som anlitar mig nu vill att jag ska låta konsten tala.
Hon avfyrar ett snabbt leende, som för att avväpna vad hon nyss sagt, och understryker att hon fortfarande har svårt för att kalla sig konstnär.
- Jag vet inte varför, men jag gillar mer det engelska ordet "painter".
- Fast översatt till svenska blir det målare och då låter det som något helt annat än vad jag håller på med.

Amandas kvinnor intar foajén

Amanda Mendiant är tillbaka i Piteå-Tidningens konstfoajé, denna gång med en separatutställning. Den befolkas av färgstarka, nakna, och alldeles nymålade kvinnor, i format som på centimetern anpassats för lokalen.