Trots att Stadsbibliotekets litterära arrangemang bytt tid till mitt på dagen fylldes utrymmet snabbt ända till entrédörrarna, när Sven Wollter gästade Kafé å Läs. Han började med att säga att han betraktar Norrbotten som hemma sedan 14 år tillbaka, eftersom hans fru Lisa Wede är från Övertorneå och bor i Luleå, och hennes mamma är från norra Finland.
Med det sagt tog Sven Wollter med sin publik på en tripp som började bland laxfiskare i Kemi skärgård, fortsatte till skrivlust och skådespeleri, mellanlandade i barndomen och ungdomen, för att via en kyss slutligen "blicka in i livets absoluta under".
Tidigare har Sven Wollter, som sade sig älska bibliotek, skrivit två självbiografiska böcker. ”Bakljus” gavs ut 1994 och ”Pojke med pilbåge” 2013. Nu vid 82 års ålder har han alltså utkommit med sin första roman. Främsta inspiratör är författaren och poeten Folke Isaksson från Kalix.
– Hans diktsamling "Tecken och under" har följt mig hela livet. Hans skriver om motvikter, den ofullständiga kunskapen, krafter som verkar i osynlighet och att underverkens tid inte är förbi.
– Han inspirerade mig att tänka fritt vad gäller förflyttningar och okända rörelser. Jag tror att det finns mer mellan himmel och jord än vad vår filosofi kunnat utröna, vi förstår inte naturen till fullo. Därför finns mysticism med i "Hon, han och döden", sa Sven Wollter.
"Hon, han och döden" handlar om hur kärleken förhåller sig till att en närstående ska dö. I huvudsak skrevs den under juni och juli förra året.
– Visst, jag arbetade lite, utforskade lite om kvantfysik och annat. Men lusten var det viktiga. Jag tycker att min uppgift som författare är att manipulera läsaren till egna fantasier, förklarade Sven Wollter.
Han tillade att han har svårt att kalla sig själv författare eftersom han har så stor respekt för konstnärliga yrken och ser sig själv som amatör i författandet.
– Det tog många år innan jag kunde kalla mig själv skådespelare också.
1983 uttalade han sitt konstnärliga credo, vilket gäller ännu. Sammanfattningsvis statuerar det att Sven Wollter inte trivs i heliga rum.
– Jag är lyssnande och anpassningsbar till vissa gränser som jag inte var de går förrän jag är i närheten av dem.
– Utan gränser utplånar man sitt liv. För min del får det gärna vara konflikt, konflikter är utgångspunkter för samtal och ger tydlighet.
Sven Wollter avslutade med att läsa en sekvens där romanens huvudpersoner är på cykeltur men måste stanna flera gånger för att kyssa varandra. En saklig, humoristisk och vacker beskrivning av "det äldre kyssandet", alltså mellan två till åren komna personer som gör det stillsamt, av nyfikenhet. Eftersom de älskar varandra behöver handlingen inte nödvändigtvis leda till älskog: "det gamla kyssandet får hållas i sin egen rätt".