Multimusikern Emil Svanängen är känd under sitt artistnamn Loney Dear. Han har en trogen internationell publikskara som följer allt han gör med spänning, för det är alltid något nytt och eget. Hög konstnärlig nivå, mörker och ljus, men samtidigt lättillgängligt.
Kompositören Andreas Hedlund hade aldrig hört Emil Svanängens låtar när han sa ja till uppdraget att arrangera dem för Norrbottens kammarorkester, NKO, samt trion där även kompmusikerna Josefin Runsteen och Oscar Svenningsson ingår.
– De spelar precis som Emil flera olika instrument och sjunger. Oskar spelar bland annat barytongitarr som är stämd en oktav lägre, som en bas. De är kanonbra, säger Andreas Hedlund.
Tålmodighet
Nu har han och Emil Svanängen umgåtts i totalt en vecka i Piteå, under repetitionerna inför torsdagskvällens turnéstart i Kulturens hus i Luleå. Förutom det har de haft en hel del telefonkontakt.
– Vi har liknande idéer om hur man tar sig från A till B, konstaterar Emil Svanängen med en viss lättnad och får medhåll.
Natten mot onsdagen, den dag PT träffar dem, var Andreas Hedlund vaken till klockan två på natten för att arrangera om ett arrangemang. Han påpekar att NKO:s musiker har ett "enormt tålamod" och antar att det i viss mån har att göra med att många av dem är frilansmusiker som anmält intresse för just den här produktionen.
– Emil producerar musiken på gehör och jag skriver noterna. När arret är halvfärdigt får han lyssna och så kommer vi fram till något gemensamt.
– Det finns en poäng i att orkestern inte har någon dirigent, det kräver mer av musikernas lyssnande och det känns mer som om de är ett band. Men det kräver förstås en hel del av konsertmästaren Sten-Johan Sundling som vikarierar för förste violinisten, säger han.
Klocköverraskning
Emil Svanängen beskriver det hela som att orkestern tolkar hans musik utan att improvisera, men att improvisation ändå finns inbyggd i musiken.
– Det händer mycket! säger han belåtet.
I den stunden går orkesterinspicienten Tomas Hörtin förbi i Studio Acusticums foajé, där intervjun äger rum, och Emil Svanängen utbrister:
– Får jag ha med rörklockor? Daniel har välsignat detta!
(Daniel med efternamnet Saur syftar på slagverkaren i ensemblen Norrbotten Neo som i ingår i NKO, denna gång med hälften av sina sex musiker).
Både Tomas Hörtin och Andreas Hedlund överraskas av önskemålet. Den förstnämnda för att rörklockor kräver en hel del scenutrymme som kanske inte finns, vare sig i Black box eller vid andra turnéstopp – det är ju trots allt fråga om att 26 instrumentalister också ska få plats. Den sistnämnda för att han aldrig hört förslaget förut – det är ju trots allt bara en dag kvar till första konserten.
– Men det löser sig! intygar Andreas Hedlund.
Emil Svanängen låter dem lyssna på en inspelning i sin mobiltelefon:
– Vi försökte med det på operan i Paris för något år sedan, när vi spelade till en stumfilm. Hör, det låter som om helvetets portar öppnar sig! Visst är det coolt! Hela klockspelet behövs inte, säg fem toner.
– Det låter som metalltingeltangel av ett gäng trianglar. Jo, fem kan vi lösa, lovar Tomas Hörtin.
Långsamhet
Emil Svanängen/Loney Dear har alltid med nyskriven musik på sina spelningar inför publik och så blir det även denna gång.
– Flera låtar är helt nya, en skrev jag för bara tre veckor sedan. Numera är jag långsam när jag gör musik, jag tappade bort hur man gjorde när jag turnerade som flitigast.
– Jag har gjort sju skivor också, men branschen kräver nya album om man alls ska få turnera. Nu har jag hittat tillbaka till låtskrivandet, men jag struntar i vad branschen kräver och gör allt i min egen takt. Jag är inte lat, men långsam, säger Emil Svanängen.
Angående arrangemangen reflekterar Andreas Hedlund över att han i vanliga fall brukar få ett gage för varje enskild låt. När han är klar brukar han inte få vare sig positiv eller negativ respons.
– Ingen ringer till rörmokaren och säger något om de fina rören under diskbänken. Lite så är det att arrangera andras musik så att alla blir nöjda, samtidigt som man förväntas ha ett eget konstnärligt avtryck.
Lyssna på webben
Emil Svanängen har däremot inte specificerat något visst antal låtar.
– Arbetssättet är mera fritt än vad jag är van vid och vi diskuterar oss fram. Det är jätteskönt att kunna välja lite, säger Andreas Hedlund.
– I min värld är det tvärtom så att om ingen säger att det jag gör är fantastiskt utan bara "ganska bra", då är det dåligt, förklarar Emil Svanängen.
I ljudfilen som är länkad till webartikeln, finns en ljudupptagning från repetitionerna i Acusticum. Den säger en del om vilken slags musikupplevelse som väntar först i Luleå, Haparanda och Boden, sedan i Black box i Piteå söndag eftermiddag, Medborgarhuset i Arjeplog tisdag, därefter Jokkmokk och Kiruna innan turnén avslutas på Forum i Älvsbyn nästa fredag. PT recenserar konserten i Piteå.