Rockens historia på två timmar

Ingemar Dunker berättar raskt men sakligt om rockens ursprung, utveckling och parallella händelseförlopp. Med sig har han delar av en diger skivsamling.
Applåd för Turner
Han blir själv salig vid några av den myriad av hållplatser som hinns med. Crosby, Stills, Nash och Youngs klassiker "Deja vu" beskrivs som skivan alla ska äga. Första gången skivspelarnålen mötte "Good times, bad times" (Led Zeppelin) skakade om hans värld rejält och när han spelar upp en gammal inspelning med Big Joe Turner säger han att håret fortfarande reser sig på armarna, efter så många år.
- Det här är riktiga musiker med riktiga instrument. För mig är det här råsväng. Kan vi inte ge dem en applåd?
Skrevs inte fort
Ingemar Dunker uppehåller sig en längre tid vid rockens födsel i mitten på 50-talet och nämner bland annat hur Elvis Presley upptäcktes när han kom in i Sun studio för att spela in en födelsedagsskiva till sin mamma och hur Jerry Lee Lewis 1957 kom hem med en check på 20 000 dollar för att generöst dela med sig till familjen efter genombrottet.
I dag kan tidig rock som Bill Haleys "Rock around the clock" eller Little Richards "Ready Teddy" tyckas ganska harmlös, men sett till det musikklimat som rådde handlade det om någonting revolutionerande.
- De tidiga rockinspelningarna var råa. För oss kan de te sig som en gäspning, men jämför det med Doris Day: "Que sera, sera ..."
När Ingemar Dunker hör dagens coverband spela gamla rock 'n' roll f inns det en sak han hakar upp sig på.
- Rock 'n' roll skrevs inte "fort", men så fort ett coverband ger sig på någon av de klassiska låtarna spelar de alldeles för fort. Hela magin försvinner.
Ratade Beatles
Att 60-talet har en särskild plats i Ingemar Dunkers hjärta blir tydligt.
- Herregud. Vilka låtskrivare, vilka låtar, vilket sound! Tänk bara på den utveckling Beatles hade mellan "Love me do" och "Revolution No 9".
Beatles betydde förstås enormt mycket och Brian Epsteins upptäckt av bandet på klubben Cavern finns förstås representerat i Dunkers berättelse.
- Han gick in på skivbolaget Decca för att försöka ordna ett skivkontrakt, men dess chef sa "nej, nej, gitarrband är helt ute". Jag tror inte att han sov så bra efter det (skratt).
Här ryms presentationer av klassiska skivbolag som Motown och Stax, producenter som Sam Phillips och Phil Spector och fenomen som hiphoparnas samplande av James Brown-inspelningar och födelsen av det sena 70-talets punkmode. För att inte tala om den hårda livsstil som räknade in både Hendrix, Joplin och Hank Williams bland sina offer och olyckor som påverkade eller ödelade karriären för artister som Buddy Holly, Carl Perkins och Lynyrd Skynyrd.
Tempot är med andra ord mycket högt under den två timmar långa resan genom rockens historia. Det blir rena "Vem tar vem" när han berättar om vilka artister som ingått i varandras band. Jimmy Page figurerade exempelvis som studioräv på en rad hits innan han blev gitarrist i Yardbirds, ombildade gruppen till The New Yardbirds och åkte på Skandinavienturné innan det nya bandet bytte namn till Led Zeppelin och skrev in sig i rockhistorien på egen hand.
Samma gryta
Strax efter punken, klubben CBGB:s och band som Blondie och Police avslutar han och tackar en intresserat lyssnande publik på uppåt 50 personer. Motiveringen har han klart för sig.
- Jag tycker inte att det har hänt så jäkla mycket efter punken. Folk kallar mig bakåtsträvare, men jag lyssnar mycket på ny musik. När någon säger "lyssna, här är någonting nytt" kan jag säga "hmm, Hollies -65" för att jag känner igen det. Per Gessle har sagt en bra grej som är ganska fräck, att all musik är skriven. Vi gräver i samma gryta.