Över 100 litteraturälskare samlades på Kaleido när Ordmån gästades av författaren Susanna Alakoski. Hennes debutroman "Svinalängorna" från 2006 belönades med Augustpriset, och Susanna Alakoski har gjort sig känd på den svenska litteraturscenen med vardagsnära, hårt realistiska skildringar av många gånger marginaliserade människor. Under måndagskvällens Ordmån pratade hon om sin nya bok "Bomullsängeln", del ett i vad som är menat att bli en serie i fyra delar om kvinnors liv i Finland under 1900-talet.
– Jag såg egentligen framför mig en stor, tjock bok, men tänkte att det är väl ingen som läser sådant i dag. Jag gör i alla fall inte det, säger hon.
Berättelsen grundar sig i Susanna Alakoskis egen familj, och hon berättar att det är den bok hon vetat hela sitt liv att hon skulle skriva. Det var ur tystnaden efter hennes mormor som idén föddes.
– Min mormor arbetade 50 år på en textilfabrik, och hon berättade inte för mig om en enda arbetsdag i sitt liv. Det har varit en del av drivkraften i det här projektet: tomheten som min mormor lämnade efter sig, säger hon.
Läsaren får i den inledande boken följa Hilda, som föds 1905. Hon föds utanför äktenskapet med en frånvarande far. Både hon och hennes mamma är märkta av skammen detta medför.
– Det var det största brottet vi kunde begå, att föda ett barn som ogift. Det var skam, och det fick konsekvenser. Hildas mamma drabbades av vad vi skulle kalla förlossningspsykos, säger Susanna Alakoski.
Utan mamma växer Tilda upp på en gård hos de djupt religiösa mostrarna och mostersmännen, men när Tilda själv blir gravid i ung ålder är måttet rågat. Hon fördrivs från familjen och hamnar som piga på en gård. Här träffar hon Helli, som blir hennes bästa vän. På hennes initiativ tar de anställning på en bomullsfabrik i Vasa. Boken följer de två kvinnorna genom vänskap, slit och krig.
Boken grundar sig på många år av research, och fabriken som boken kretsar kring har funnits i verkligheten. Fabriken är i dag förvandlad till ett universitet, men i drift tjänade den både som försörjning och fängelse för de många kvinnor som arbetade i den.
– Det pratas mycket om vad asbest gjorde med männens lungor. Har ni någonsin hört vad bomullen gjorde med kvinnornas lungor?, frågar Susanna Alakoski.
– Det har inte varit lätt för kvinnor, och jag har många gånger tänkt på att jag inte hörde dem klaga när jag växte upp. Kanske borde de ha klagat mer.