KRÖNIKA
Då jag under en period haft ärenden i Stockholm har jag haft förmånen att spendera lite tid i huvudstaden. Jag älskar Stockholm. Jag har bott där några år och det har blivit mitt andra hem. Jag älskar kaféerna, barerna, gatorna. Oaktat om det är Södermalm eller Östermalm, jag trivs med att se livet passera genom fönsterrutor på ställen där flyktiga möten är regel och där skenbar socialisering förråder stadens egentliga tillstånd. Stockholm måste vara världens friaste stad, och stockholmaren världens ensammaste människa.
En kvinna dansar sjungande fram på en perrong ute i orten. Hon lever en dröm jag inte kan se eller förstå. En kille talar för sig själv på tunnelbanan, skrattar till nu och då. Frånvaron av headset visar att även han förlorat fästet. Ingen reagerar. Här går alla galningar fria. Filosofen Zygmunt Bauman teoretiserade kring ett samhälle där det offentliga har koloniserats av det privata, ett samhälle som i allt väsentligt bara är en förhandlingsyta för individens livsprojekt. Om Bauman har rätt är Stockholm en prototyp för hans teori. Ingen annan stad jag någonsin besökt kan mäta sig med Stockholm vad gäller det privata. Varenda galenskap, vartenda abnormt beteende, varenda schizofren tendens och varje psykotisk läggning är tillåten, så länge inget tilltal riktas mot den andre. Den verklige brottslingen i Stockholm är varken mördare eller bilbrännare. I världens friaste stad är den sociala människan både brottsling och galning. Tilltala någon på tunnelbanan och du har brutit den heligaste av lagar, och du kommer att mötas av en klentrogen blick som stirrar tillbaka. De tror inte det är sant. Den sekund då du blir till i någon annans ögon är också den sekund då du döms av apatins tribunal. Här vill ingen bli sedd, och ingen vill se någon annan.
Därför blir vänskapen viktig, liksom i alla större städer som följer samma spår. Vänskapen räddar stadsbon från lockelsen och skräcken i att bli sedd på ett sätt som avslöjar att de existerar i en värld utanför dem själva. I Stockholm kan en blick verkligen döda, paradoxalt nog för att man levandegörs när någon annan ser en. Att bli sedd är att bli bedömd, och därför tappar stockholmaren makten över sig själv när någon annan kan definiera hans eller hennes former. Därför möts folk på kaféer och oaser, de klänger sig fast i de människor de känner och kan lita på. De pratar ofta tyst, nästan viskar, tittar sig över axeln som för att försäkra sig om att ingen hör vad de säger. Stockholmaren lever i en spökvärld, och andra människor existerar bara som hotfulla skuggor. Ibland syns de, och då blir det läskigt. Hyr in en exorcist och centrala Stockholm skulle avfolkas totalt. Det är därför stockholmaren blir förvånad om man råkar stöta till denne i vimlet. I Stockholms innerstad är medmänniskan antingen en abstrakt idé eller ett konkret hinder. Man tänker på dem som man tänker på husväggar eller fartgupp. De må finnas där, men de talar inte.
Men i Stockholm kan man vara vem man vill. Man kan gå dit man vill. Allt är öppet, det finns ställen för alla. Så länge du inte inkräktar på någon annans frihet finns inga regler som existerar, inga gränser för vem du kan bli när du ser dig själv speglas i byggnadernas glas. Ensamhet är priset man betalar för friheten att få vara i fred, att vara obunden, att inte låta sig definieras av någon annan, att bestämma själv. Friheten är av nödvändighet antisocial.
Så god jul stockholmare, och god jul pitebor. Jag önskar en social jul till er alla.