Det är länge sedan rocken och hårdrocken tappade sin farliga aura. Sedan morden och kyrkbränningarna i Norge på 90-talet har metal-musikens extrema ådra misslyckats med att skapa några större rabalder (Marilyn Manson undantaget). Helvete, Watain drog ju topprecensioner från de stora morgontidningarna trots döda djur som rekvisita på scenen. Black metal har blivit något för finflos-eliten att dechiffrera över årgångsviner.
Tur då att hiphopen håller skandalfanan högt. Som vanligt är det 20-30 års tidsskillnad mellan Sverige och staterna, där diskussionen om hiphopens skadliga påverkan förmodligen är lika het som Mötley Crüe’s återförening.
Tur då att gammel-Sverige är mer öppet för provokationer. När det skjuts i förorterna och sprängs bomber i finkvarteren, då behöver vi något att skylla på. Kulturen är alltid tacksam, eftersom den utgör ett öppet mål för moralhybris och åtgärdsprogram. Ingen vettig människa kan väl tro att det hjälper att förbjuda hiphop-musik på fritidsgårdar i orten, som riksdagsmannen Gustav Lantz (S) föreslog i ”Veckans brott” i SVT nu i veckan. Han gör också detta med den sjukaste motivering, vilket om något kan tjäna till att illustrera hur demokratibegreppen just nu vänds ut och in i Sverige: ”Det är klart att ett sådant budskap är inget jag ställer upp på, och som man i yttrandefrihetens namn måste reagera på”. Jeez. Kanske det vore bättre med politiska åtgärder i orten och utökade möjligheter till ett normalt, tryggt liv istället för att klanka ner på kultur som kidsen av någon anledning kan relatera till? Om något är gangster-rap ett kvitto på Gustav Lantz och hans kollegors fatala misslyckande vad gäller en bred socio-ekonomisk politik. Politikerna om några bör ju lyssna på denna musik, för att höra vad ungdomarna tycker om deras arbetsinsats.
Det har alltid fascinerat mig att just musiken tenderar att skapa moralpanik. När hör man någon prata om film på det här viset? När hörde vi senast någon gå ut och fördöma en tv-kanal för att visa Wallander-filmerna på normal sändningstid? Eller när hörde vi ett ramaskri över Johan Falk-filmerna? Varenda en av dessa filmer innehåller mer våld, tyngre kriminalitet och mer död än någon svensk rap-text någonsin gjort. Och då är ju dessa rena rama mysrullarna jämfört med thrillergenren av i dag. Eller när hör vi någon bli förbannad över att kriminalare säljs i bokhandeln? Det är ju hela hyllor smockade med kriminalitet, droger, vapen och ond bråd död som bjuds ut till pocketpriser, och som är billigare att köpa per styck än en genomsnittlig lunch.
Kan det vara så enkelt att rapparna skriver om våld och droger i jag- och vi-form? Är hela hemligheten bakom upprördheten som följer våldsskildringar såsom Eminems ”Kim” (fortfarande det kanske mest våldsamma som släppts i genren) och Immortal Technique’s ”Dance with the devil” att de skriver i jag-form, och att dessa jag står utanför finkulturens mjuka barriär? I så fall lever vi i ett kulturellt dött samhälle. Vi bör inte bli arga på artister och konstnärer som skildrar verkligheten såsom den ter sig, oaktat innehåll och samhällsposition. Det är väl då kulturen är som bäst - när den upprör, skrämmer och berör? Istället bör vi kanske lyssna och fråga oss vad vi ska göra med den verklighet som beskrivs. I det syftet är jag beredd att förlåta de svenska rapparnas många gånger värdelösa rim.